Alla svenskar är konstant förkylda, det spelar ingen roll om det är minus 30 eller plus 25 ute. Ändå är vi sjuka. Jag undrar om det har att göra med dåliga gener eller helt enkelt att vi suger på att klä på oss tillräckligt med kläder? Fortfarande så bor vi ju i ett land som har under 10 grader varmt cirka 80 % av året. Tyvärr har inte den globala uppvärmningen påverkat vårat land så att det är tropiskvärme året om, även om majorieten av sveriges befolkning - ialla fall dom mellan 15 och 25 år - verkar tro det.

Nu är jag förkyld igen, och det suger:
1. Man är inte tillräckligt sjuk för att ska vara värt att stanna hemma
2. Man går alltså då och jobbar ändå
3. Eftersom man går och jobbar när man är sjuk så blir man ju inte friska på den närmsta månaden.
4. Det är inte kul att dansa när man är snorig. Speciellt inte att snurra... OBS!

5. Plus att förkylning förstör min sömn!!! I need it!

Så jag får väl helt enkelt stå ut med lite snörvel maj igenom tills klasserna och allt är avklarat, så jag kan kurera mig lagom till beach 2010.

Det borde finnas en allmän lag för dansare om hur tidigt på dygnet man får börja dansa. Klockan 9.00 på morgonen är inte okej, men ibland kan man inte göra något åt det. Jag känner mig nu totalt mörbultad efter en heldag med dans. Det är krävande. No kidding. Men det har varit roligt, så man ska nog inte klaga för mycket.

En fråga som jag fick idag av en trevligt kvinna efter jag hade dansat var "är det det här du ska göra när du blir stor, alltså vuxen?" - bara för att du ser ut som 50!!! Mitt svar blev "så du räknar inte mig som vuxen då?" - "ehrm.. hmm.. jo.. hehehe.."
Tydligen så tas man inte så seriöst när man går runt i oversize kläder och dansar hiphop - så man kan ju inte vara över 15 år då. Sure.

Men något som jag verkligen gillar med dansen, eller ja, kanske med livet, är alla barn. Dom är så ärliga, vilket är totalt underbart! Självklart smickrande att höra massa barn ropa efter än "ni är bättre än bäst!", men också denna (som dock inte var riktad till mig utan en kvinna som dansade mexikansk dans) "guuud! Jag skämdes så mycket när du dansade!" - klockren! Man borde verkligen köra på den stilen hela tiden - bara ut med språket så blir det inga tillgjorda miner och knepiga situationer. Livet blir så mycket lättre med lite ärlighet.

Men nu ska jag stretcha lite så att jag kommer upp ur sängen imorn. Jag vill bara tacka Nadia för en grym dag ihop :) Tack tack! <3

Peace!

Jajamensan, imorgon gäller det! Sista veckan och påtittning på Akrobatiken (kul att det händer mycket mer i livet som man kan lägga vikt på men just detta gör mig nervös). Imorn ska jag alltså lyckas att få mina barn till att göra vad dom ska samtidigt som jag har 20 föräldrar som stirrar på mig och betraktar min allra minsta rörelse - jag måste imponera på föräldrarna men också visa att barnen här lärt sig något! Jag är helt seriöst nervös, kanske blir värsta fail! Så länge ingen börjar gråta eller bryter några ben så är det nog ganska lugnt.

Men med tanke på att föräldrarna som var och tittade på våran Musikallägers-uppvisning såg lagom roade ut - dom hade ju förväntat sig att vi skulle lära 12 stycken 8-11 åringar en hel musikal på 3 dagar. Troligt. Så dom här föräldrarna kommer väl förvänta sig att lilla Ida, 6 år, efter en termin i min akrobatikgrupp gör en framåtvolt med skruv. Ack vad besvikna dom kommer att bli.

Det är ganska roligt med det här med barn-föräldrar relationer. Vissa förväntar sig ingenting av sina barn (oftast dom som redan har 3 barn och insett att risken för att någon av dom ska bli fotbollsproffs när om är 8 år inte är så troligt) medans andra helt seriöst förväntar sig att en 7-åring ska kunna ta en avancerad balettklass och klara av det.
Sen finns det dom föräldrar som tänker att om sina barn inte vill göra det så kan dom göra det åt dom istället (det vill säga dom bortskämda).

Jag tror att jag själv hade föräldrar - okej har, dom lever, men jag är inte 8 år längre, det va det jag syftade på, hur som helst - som hade ganska höga förväntningar. Jag fick trots allt mina syskon när jag var 13 år gammal, så jag var liksom "test"-barnet. Ni vet, det som dom lite halvt misslyckas med så att dom vet vad dom ska göra annorlunda till nästa gång! Men det blev ju rätt bra ändå (ser vi klart och tydligt =D).

Och Mamma, inga inlägg om frågor om jag tycker att jag har haft en dåligt uppfostran och allt sånt, för jag tycker inte det! Så inga frågor ställda tack!

Peace!

Till helgen är det amatörernas högtidsdag för superfylla! Ränna runt i slottskogen i alldeles för tunna kläder (ja barn, der är vår, snart! Men fortfarande så är det kallt på kvällen så klä på er!) och dränka sig med en häxa blandad på diverse olika spritsorter snobba från föräldrarnas spritskåp är vad som står på kvällens schema.

Detta tänkte vi förståss ändra på och har därför slängt in en House Dance GBG just på Valborgsmässoafton! Så alla som är danssugna och känner att det är liiiite mer värt att lyssna på fet housemusik och bränna några kalorier på dansgolvet borde röra sig till Oceanen runt 8 tiden på kvällen (så dumpa flaskan i närmsta buske och tar er i kragen och gå till spårvagnen som tar er till Stigbergstorget!) Det kommer att vara house battle och en bar med massor av drinkar (alkoholfritt såklart! Så vill man dricka är det bara att vänta till efter jamet och fortsätta dansandet ut på någon av Göteborgs krogar. Om man är över 18 då... Dom övriga springer väl säkert tillbaka till det stället där dom dumpade sin flaska innan dom kom in för att leta reda på den igen och fortsätta kvällen ute i kylan. Anyway..)

Så helgen börjar alltså med detta ljuvliga event, men det slutar inte där. Redan dagen efter är det dax för en tur till Oslo och housebattle i Talk is Cheap - kommer bli feeett!
Känner dock att jag inte har tränat tillräckligt mycket för det här, men jag gör mitt bästa och ger det en chans. Annars kan jag jama loss resten av kvällen och njuta av andra som vet hur battle ska gå till! (Jo, jag vet, men jag är inte så bra på det än.. Tränar tydligen bättre än jag battlar, vilket suger. Hårt. Hade ju varit kul att visa vad man går för när folk verkligen tittar på än. Men det kommer väl snart hoppas jag)

Peace & Kärlek!

Det finns många sköna stunder i livet, men en som jag tycker extra mycket om är när man har betalat alla sina räkningar (nej, jag är inte störd. Fortfarande. Sluta anklaga mig!). För då kan man andas ut och inse att det faktiskt fortfarande står pluss på kontot (i alla fall hos mig - and i'm proud!) och att det nu dröjer en hel månad tills nästa gång man måste använda betalservice på banken (oa-oa). Eller ja, om man nu inte köper något på internet då, vilket jag försöker att inte göra så ofta med tanke på att mina skills inte riktigt kvalificerar för den typen av teknologi - to bad, men vad ska man göra, man kan ju inte vara bra på allt liksom typ ba. änna. då. Okej, det kändes bra.

Så nu är detta avklarat och jag är supernöjd! :) Kalas!

Annars har det varit en ganska vanlig random dag: dans. punkt.
Jo, jag vet, jag har ett liv precis som alla andra, bara det att mitt liv består endast av samma sak: dans (plus Juan då, men han går lixom nästa under samma kategori :P haha, nä men vi försöker faktiskt att inte prata så mycket jobb/fritid hemma, även om det är svårt. Vad ska man annars prata om? Om vi ska ha matt eller blankt kakel i köket kanske - en liten pik till min pappas fru Jennie som stod för veckans "dagens i-landsproblem" sist vi var hemma hos dom)

Men men, nu är det dax att klä av sig balettkläderna och hoppa in i duschen. Japp, ni hörde rätt, det är trikå för hela slanten nu mera! Jag konverterar till klassisismen - ehrm? Så ja - Peace out och sov sött!

Jag måste bara skriva det här och jag varnar känsliga läsare för ett vidrigt inlägg!


Nej, men ni som följer mina inlägg vet att jag sprang runt i korridoren helt förtvivlad för mitt mjöl var slut. Och som tur (och nu inser jag att gud straffade mig åter igen) kom min granne hem och gav mig 2 deciliter mjöl. Jag använde 1 dl härromdagen till min paj, som för övrigt blev jättegod. Men idag skulle jag laga mat igen och denna gången spenatstuvning. Så jag skulle använda mjölet som redning, så jag hällde upp mjölet och blandade med mjölk (som man ska) och såg då till min förvåning små svarta prickar i röran... Jag trodde först att det var något som hade legat i glaset innan. Men såklart så blev jag nyfiken och tog upp en prick och spolade av den. Och då började den röra på sig! DEN RÖRDE SIG!!!! Alla prickar rörde sig!!! Det var små äckliga jävla parasiter. Asså fy faaaan! Och jag har använt den mjölet i min mat innan!!!!!!! Jag tror jag dör!! Ååååå. Och jag va tvungen att häla ut hela min mat! Faaaan asså...

Jag har alltid trott att vitsen med morgontidningar var att dom leverarades på morgonen. Men ack så fel man kan ha. Här dimper tidningen ner klockan 2 på eftermiddagen. Inte alls i tid för frukosten - okej, det händer väl att jag går upp då, men ändå - vilket jag anser ytterst olämpligt. För morgontidningen ska läsas till frukosten. Så för att få det att fungera skulle jag behöva läsa gårdagens tidning till måltiden - inte okej.

Och helgutdelning? Nej, det verkar inte finnas i detta område heller. Utan på måndag morgon knör brevbäraren ner 3 tidningar i brevinkastet (vilket förövrigt låter som om brevbäraren själv håller på att kravla sig in till hallen!) Va tror dom att jag är, en pappersåtervinningscentral?

Så nu ringer Svenskan och undrar om jag vill förlänga prenumerationen. Ja, vad ska man säga. Antagligen är det ju inte deras fel att det till 90 % bor personer med ett genomssnitts iQ på 13,7 som aldrig hörtalas om Svenska Dagbladet = det behövs inget tidningsbud här... Så jag får helt enkelt använda datorn som tidning istället, så kan jag läsa det som är aktuellt när jag vill läsa.

Peace!

Denna måltid - så underbar vissa stunder, så oönskad i andra.
Frukost bör avnjutas någonstans innan lunch (fast om du åker till Danmark är Frukost just Lunch. Mycket förvirrande) men helst inte tidigare än klockan 9.30 på morgonen. Smaklökarna har inte riktigt vaknat och matspjälkningssystemet ligger och snozar. Detta resulterar ofta i att en för tidig frukost = en titt in i kyl och man är mätt.

Men frukost "as i should be" är det bästa som finns. Och här är jag en riktigt vanemänniska. En kopp te med honung och lite mjölk (för att låssa på stämbanden, annars låter jag som en 13-årig kille i flera timmar), knäckebröd med skinka & keso (tacka gud för att jag inte är vegan!) och en tallrik havregrynsgröt med äpplemos (mmmmmmm....)
Sen finns det stunder då man lyxar till det med rostbröd och ägg, men låt dessa inte bli för många! Man kan ju börja bli kräsen = no good for the economy.

Nä men helt enkelt så är frukost något som jag riktigt älskar! Och jag har en filosofi om att det är rätt bra att äta typ samma varje dag. Man vill ju inte shocka den stackars magen på morgonen. Jag vet ju själv hur gringig jag blir om något blir fel innan jag är i full gång.

Men nu är det dax att dricka upp mitt te och packa ihop mina saker för att sticka iväg till Move. Men ingen stress!
Btw. Jag har blivit precis som min pappa. Han sitter alltid med datorn på frukost bordet, oh no! Jag kommer dö som en äkta datanörd! :O

Jag och Juan diskuterade just detta begrepp idag (40-års kris, medelålderskris, whatever. same same)  och vi har kommit fram till att detta ord skapades av folk som själva inte har passerat till åldern 40 eller dom som har gjort det men känner sig misslyckade. Vi ska ta ett väldigt typiskt exempel:

1. En man (oftast) blir lite äldre, tittar sig i spegeln och inser att hans kropp inte fungerar som en 15 årings längre ( det vill säga, maten fastnar på kroppen istället för att åka rakt igenom och lämna endast senor kvar som täcke över skelettet som den gjorde förr). Han börjar träna och fixar till sig lite, för det är ju trots allt inget bullshit i att det är hälsosamt att träna (believe me). Då har han fått en kris bara för att han ändrar sitt levnadssätt lite grann, ehh vaa? Klart man ändras, man blir ju äldre. Och smartare för hoppningsvis.

2. Samma man har sedan länge drömt om att köpa sig en sportbil. Men han har inte precis haft råd med det tidigare. Studielånen täcker inte precis kostnaderna. Men när han är runt 40 känner han att ekonomin klarar av det. Är det då konstigt att han går och köper sig den just då? Han har ju alltid velat ha den? Varför ska det vara ett tecken på en kris? Det är ju ett tecken på ett sunt förnuft eftersom han inte har skaffat den tidigare, utan när han har en stabil inkomst.

Så, som sagt. Dessa uttryck, som jag så själv ofta använt, är till för folk som inte förstår, folk som inte vill förstå och folk som inte kan unna andra välgång i livet. Lev era egna liv och sluta bry sig så mycket om alla andras.
Kan vi inte bara sluta spela Svenssons och chilla lite?

Nu är det fredag igen, vilket tillhör vanligheten när det har gått en vecka sen sist. Så dagen firades med en lunch på Hard Rock Café med min Styvmor, eller ja, Pappas fru kanske låter bättre. Jättegott och riktigt trevligt. Sen hängde jag en stund me Mickis och chillade lite på stan och sen lite på Move. Riktigt nice och lagom galet. :)

Och just idag har jag egentligen inget vettigt att skriva, mer än tack till mina elever som har jobbat så hårt på klasserna idag :) Tack tack.

Nu ska jag fortsätta att kolla på mitt program "Mord i Sinnet" - lovely. förutom att jag blir lagom paranoid efteråt. Men sen tänker jag alltid - "hur stor är risken att någon kommer och mördar än när man sitter hemma och kollar på just en mordutredning i en kriminalserie?". Jag tror att jag sitter ganska säker i min soffa! :D

Ikväll har det varit myskväll med Juanito, mannen i mitt liv. Massa tacos och chill i soffan, en perfekt fredag helt enkelt!

Nu är det fredag igen, vilket tillhör vanligheten när det har gått en vecka sen sist. Så dagen firades med en lunch på Hard Rock Café med min Styvmor, eller ja, Pappas fru kanske låter bättre. Jättegott och riktigt trevligt. Sen hängde jag en stund me Mickis och chillade lite på stan och sen lite på Move. Riktigt nice och lagom galet. :)

Och just idag har jag egentligen inget vettigt att skriva, mer än tack till mina elever som har jobbat så hårt på klasserna idag :) Tack tack.

Nu ska jag fortsätta att kolla på mitt program "Mord i Sinnet" - lovely. förutom att jag blir lagom paranoid efteråt. Men sen tänker jag alltid - "hur stor är risken att någon kommer och mördar än när man sitter hemma och kollar på just en mordutredning i en kriminalserie?". Jag tror att jag sitter ganska säker i min soffa! :D

Ikväll har det varit myskväll med Juanito, mannen i mitt liv. Massa tacos och chill i soffan, en perfekt fredag helt enkelt!

Något som jag tycker är både kul & lite jobbigt med att inte bo hemma är att man måste laga mat själv. För ni som bor hemma förstår nog inte hur bra ni har som får maten serverad på bordet varje dag. Det är ju liksom inte bara så att den trollas fram, utan någon har ju faktiskt stått i köket i x-antal timmar och lagat, diskat & fixat.

Idag, som alla andra dagar, var det dags att laga mat. Och jag ger er alla ett tips. Kolla alltid först vad som finns hemma! För det är inte jättekul att stå mitt i matlagningen och inse att man måste springa till ICA eller - mitt altenativ - kila ut i korridoren och knacka dörr. Vilket jag blev tvungen att göra idag. Fast min favoritgranne Sandra var inte hemma, så det var bara att bege sig vidare. Saken är just den att det bor en hel del intressanta människor i våran uppgång så man vill helst inte knacka på vem som helst. Men som tur var kom min granne T någon ting hem (han har en jackrussell som heter Sture, asball!) och jag kunde få en decilliter mjöl så jag kunde fullfölja min matlagning - paj a la Johanna - mums!

Något av det jobbigaste med att inte bo hemma och istället bo i ett lägenhetskomplex är att man inte har en egen tvättmaskin. Det är så himla opraktiskt, för om man ska få det att funka måste man vara ytterst diciplinerad (vilket jag kanske inte är till hundra procent alltid). Man måste komma på ca. 3 dagar innan man behöver tvätta att det kanske är dax att sätta en tvätttid. Men det kommer man ju självklart inte på, utan det är när det krisar sig som man inser att det är dax att bege sig ner till stugan för att försöka få en tid på någon av dom två maskinerna som huset har. Och då är ju inte precis sannorlikheten så stor att man få hittar en tid som man kan just direkt. Dert brukar bli att man får en tid 3 dagar senare och gärna klockan 8 (snark!) på morgonen.
Och då står man där med 20 kilo tvätt i olika kulörer och material. Allt detta ska man då hinna tvätta på 3 timmar. 3 TIMMAR!? Med dom maskinerna! vad tror dom egentligen?! 

Jag tror att jag ska köpa enbart kläder i en färg så det blir lättare att sortera, snabbare att tvätta och inget missfärgas. För det är alltid så att någon gång (och förbanna den gången) slinker det med en röd strumpa i en vittvätt. Sen står man där med blekrosa kläder och undrade hur man kunde vara sådär korkad. Men tro mig, man är det. Och det är alltid lika roligt.

Så snart är det dax att dra ner till tvättstugan, för högen börjar växa kraftigt nu. Men först ska jag bara hitta tvättlåset...

Okej, jag må vara en ganska tankspridd och morgonflummig person (kanske hel-flumm vissa dagar) men idag tog ändå priset. Tack vare mig så blir frukosten imorn inte som vanligt. Varje morgon äts det havregrynsgröt och knäckebröd (oftast med skinka och keso), det är så vi är i våran tvåmanna-familj. Men hur som helst. Jag var väldigt trött imorse och fick uppdraget att fixa gröten (alltså blanda havregryn med vatten och salt) idiot-säkert och jag har gjort det minst hundra tusen gånger. Tog fram tallrikarna och tillbringaren med havregryn (för vi har havregrynet i en plastburk typ, ja palla förklara. ni som har varit här vet) men i alla fall, allting gick bra fram tills jag skulle hälla på vattnet. Det ända jag hörde var Juans röst "Nej, nej, nej" & jag bara "vadå nej?!" och sen tittar jag ner "Neeeej, faaaan!" Jag hade hällt på vattnet i havregrynstillbringaren istället!

Jag kände mig så jävla dum alltså... men det vara bara att skratta åt det och hälla ut allting i papperskorgen.

Min hjärna fungerar inte så bra på morgonen, ofta brukar jag gå runt som en zombie. Fram och tillbaka utan att riktigt veta vad det är jag ska göra, eller för den delen vad jag gör. Det är ofta Juan som "väcker" mig ur mitt tillstånd med ett "öö, vakna nu!" Och jag ger svaret "vaaaaaah?". Totalvirrig. Men en så länge står huset kvar, så vi ska väl ändå vara nöjda. Dock har jag varit nära på att riva ner både TVn & hyllan x-antal gånger. Men som sagt, ingen större skada skedd än, så än så länge är jag nöjd och litar näääästan helt på mig själv. Nästan.

Det finns bra dagar och det finns dåliga dagar. Alla människor har dom och jag är inget undantag. Men denna dagen har nog tagit priset som årets sämsta dag (i alla fall top 10). Varför tänker jag dock inte tala om, det är endast för min egna dagbok att veta.
Men mitt i allt detta negaiva hände något som fick mig att le.

Jag var på väg till mina klasser på Move när jag möttes av en gammal tant. Jag såg hur hon sökte min blick och självklart log jag åt henne (som alla väluppfostrade människor gör när man möter en gamling på 80 bast som ser ut att ha en foten i graven). Så hon stannade på mig på vägen och la handen på min axel och sa:
"unga flicka, äter du godis?" Självklart svarar man ja, även om jag försöker dra ner lite på det. Och då sa hon
"det är så att jag alltid brukar ge bort lite när jag ser något barn, men nu fanns det ingen i närheten, så jag tänkte att du söta unga dam kanske ville ha?" Vad ska man säga (instinktivt så hör man ju mammas röst i bakhuvudet "man ska inte ta emot godis från främlingar) men jag tänkte sen: jag är inte 5 år längre och jag behöver ju inte äta upp det. Så jag tackade så mycket och gick därifrån med en chokladbit rikare och en leende på läpparna som höll resten av dagen ut.

Tänk att just denna dagen när jag verkligen behövde något för att bli uppmuntrad. Jag tror att hon var en ängel, på sitt sista mission då...

Just den låten sitter på min hjärna just nu, men inte bara för att jag lyssnade på den idag utan för att jag känner mig helt lost utan Juan. Han är ju i Oslo nu och det är första gången sen vi blev tillsammans som någon av oss åker iväg utan den andra, så det är ett stort steg.
Ni kanske tycker att det låter jättelöjligt och det kanske det är också, men jag saknar honom så himla mycket. Men det är inte så att det är första gången vi sover utan varandra, för det har ändå hänt ett antal gånger, men det är bara känslan av att han inte finns tillgänglig. Att om jag behöver gråta så finns inte hans axel i närheten. Om jag behöver en värmande smekning kan han inte nå mig. När jag ska sova så finns det ingen där som håller om mig... Och allt detta är något som jag vill ha, något som jag behöver för att känna mig 100 % bra, För utan honom känner jag mig inte hel.

Det är vid sådana här tillfällen man känner hur stark kärleken verkligen är... Och hur mycket jag är beroende av just honom. Att han är mitt ända val i livet, att han är rätt för mig. För mig finns det bara en och jag kommer att göra allt för att behålla honom - så länge han vill, såklart.

Men nu är det nog dax för mig att försöka sova lite, sömn underlättar så himla mycket, så jag flyr nu. Och inväntar morgonen för då kommer kärleken tillbaka igen.

Jag vet, väldigt djupt inlägg, påminner lite mer om min dagbok, men jag behövde det här just nu! Tack för mig!

Idag är det bio som gäller och biljetterna går till Avatar i 3D. Jag har redan sett den en gång (då i 2D och i Chile) men den var grymt värd, så jag ser den med nöje en gång till (sen tror jag inte jag minns hela filmen ändå. Ja ni vet hur det är...)
Men då kommer vi till det här med att gå på bio. Det är ju inte precis så att det är någon dresscode för att komma in eller någon som ser hur man ser ut med tanke på att det är mörkt 95 % av tiden man är där. Men ändå ska man klä upp sig, varför?
Jag förstår det verkligen inte, men ändå gör jag det. För jag gick faktiskt till bion en gång i mjukisar, men det kändes liksom inte helt rätt! Okej okej, man ska göra som man själv vill och så, men ändå. Så nu är frågan:
Vad ska jag ha på mig?! (AAAAAA, hata, hata, hata!)

Det finns inget värre en klädproblem, speciellt eftersom jag inte tycker att jag inte borde ha det. Meeen, jag är ju född till tjej, så jag är evigt dömd att strula med klädvalet. Det är liksom något som ligger i våra gener, det faller inte naturligt för oss att inte tänka när vi klär på oss. Vi måste överanalysera.

Så nu sitter jag här, det är en halvtimme kvar tills jag måste dra och jag har för närvarande på mig ett var skjorts och ett linne.. Inte direkt bio-material.

Peace!

Idag har det varit dans för hela slanten. Vi drog till Kungsbacka för att fixa och dona redan kl. 1, sen två timmar senare höll jag i en house workshop, mina damer och herrar - det kom hela två tappar personer! Men vi hade riktigt kul ändå, jag kände den ena tjejen (Sandra). Men till mitt försvar då så visste jag inte om att jag skulle ha workshopen fören 1 timme innan, så jag hade ju inte precis promotat något (vilket jag moraliskt sätt borde gjort ändå, det är ju ändå min grupp, men som sagt, jag är ju lite snurrig med saker, så om jag har dålig koll på det jag ska göra så lär jag ju inte ha en bättre koll på det som inte angår mig).

Men det var ett riktigt nice jam! Det kom visserligen bara Göteborgare (haha) tanken var ju att det skulle komma Kungsbacka folk och upptäcka dansvärlden. Men det blir ju lite svårt när man inte har en ända affish i hela stan. Folk är nämligen varken synska eller känner vittring av dansjam i denna stad.

Hur som helst, två av mina elever ställde upp i battlet (aleks och olivia) och jag är jättestolt att dom vågade, första gången är alltid jobbig, men skönt att ha överstökad (som så mycket annat här i livet). Men anyway, dom gjorde ett showcase också (alltså eleverna, aka Street Souls) och dom var riktigt grymma, så jag är superstolt över dom :D haha!

Men nu är det läggdax! Tänkte bara säga Grattis till Akatsuki som vann tävling - grymt kört!
Och kul att Mike och syster Emilia dök upp, trots sjukdomar :D Hihi! Kram till er båda!

Sov gott!

Jag vill bara dedikera ett inlägg till min kära vän (aka syster) Mikaela som, precis som jag, är en aningen speciell liten sak (och med speciell menar jag inte "speciell". Ni vet finare ord för störd eller bokstavsbarn). Hon ger mig alltid ett gott skratt för hon tänker precis på det sjuka sättet som jag gör - vilket innebär att vi skrattar som fan medans alla andra kollar lite på varandra med ett uttryck av "va fan sysslar dom med" & skrattar lite för sakens skull, så vi inte ska känna oss helt efterblivna.

Som idag på min tidigaste hiphop klass drog jag en jätterolig vits om att vi skulle "kräkas steg efter den här träningen" (alltså för att det blev så mycket) och jag tänkte liksom direkt att jag skulle spotta upp en "running-man" bredvid mig. Men det va ingen som fattade min tanke och just då skulle jag behövt en Mikaela, för hon förstår mig. Men istället fick jag stå där och svälja skrattet för att behålla en del av min status som "normal".

Fast det som är lite jobbigt (för man känner sig lite allmänt störd) men ändå sjukt kul är att allting alltid dras till sin yttresta spets när vi är med varandra. Det börjar som ett normalt samtal, sedan totalspårar det. Idag avslutades vårat telefonsamtal med:
Mike - det var kul att du ringde
Jag - ja, det var kul att du svarade
Mike - hahaha, dissad!

Men det är sådana vi är. Och det är ju skönt att jag har hittat någon som mig som jag kan avlasta mina tankar på utan att känna mig dum, för jag vet att hon oftast har tänkt på ungefär samma sak! :D

Jag må vara en allmänt förvirrad själ på vissa punkter här i livet, men när det kommer till ekonomi har jag nog alla hästarna hemma i stallet! Jag har en superkoll över vad jag lägger pengar på, hur mycket mina räkningar uppgår till och vad jag har råd eller inte råd med. Detta tack vare ett sunt förnuft, samhäll/ekonomi linje på gymnasiet och 2 ekonom-föräldrar, så man skulle ju kunna tycka att det vore en skandal om jag inte hade koll på i alla fall detta...

Men i alla fall. Jag har en regel som jag går efter som jag tror att många andra också borde använda som regel (obs! undantag för telefoni & studielån): köp aldrig något på avbetalning! Kan du inte punga ut med pengarna nu har du uppenbarligen inte råd med det. Så ska man köpa något så är det lika bra att låta det svida i plånboken direkt, för då gör man inga drastiska korkade beslut. Annars är det lätt att man hamnar i "men det kostar ju bara 299 :- i månaden.." osv. Believe me - not fun.

Okej, jag förstår väl till viss del folk som tar lån och så. Men i så fall till vettiga saker - kanske ett hus, en bil, ombyggnad osv. Och mobiltelefoni och sådant hamnar ju alltid på månadsräkning i vilket fall och ofta så ingår det ju en telefon. Men det jag syftar på är tillexempel att köpa kläder på avbetalning. Jag sitter här med ett brev från Ellos där det står hur uppläggningsplanen är om man vill dela upp sin betalning, man kan helt seriöst delbetala i upp till 5 år! FEM ÅR!!! Kul när man sitter där 3 år senare, kläderna är sönder för längesen och resten som fortfarande är helt är alldeles för omodernt för att ens få en plats i garderoben utan ligger nerpackat i en låda. Detta ska man alltså betala av då... Hmm.. till det säger jag "tack, men nej tack".

Så keep it simlpe. Betala direkt, det känns mycket bättre. Plus att när du väl har betalat det är ju sakerna verkligen dina! :)

Peace!

Jag har ett problem:
Om jag inte har mina glasögon på mig så blir jag jättetrött och får ont i huvudet så fort jag bestämmer mig för att stirra på en skärm i mer än 10 minuter (och idag var det inte så att jag hade något val utan jag var tvungen eftersom jag jobbar). Men om jag nu har på mig mina brillor så blir jag så sjukt snurrig när jag tar av mig dom, hela världen känns typ helt diffus och ja, jag måste ta av mig dom - ingen bra idé att dansa på dom på:
1. dom kan ju trilla av = aj i plånboken
2. vet ni hur konstigt det blir att kolla genom spegeln med glasögon? Jag får inget grepp om verkligheten och kan inte fokusera på mer än en elev i taget vilket kanske inte är så bra. (Stackars den unge som man bestämmer sig för att stirra på liksom, den kommer ju att bli liv rädd!)


Så ja, det är liksom pest eller kolera - pick one. Allmän huvudvärk eller total snurrig? Jaa.. jag har inte avgjort vilket som är bäst än. Om någon har en lösnng på mitt problem uppskattas detta väldigt!

Men nu ska jag in och undervisa så dax att stänga ner datorn och försöka hitta fokuset igen.

Nu är det ett faktum. Det kan inte bara vara otur, sinnesförvirring eller panikattackers fel... det är något som inte riktigt stämmer! Jag tror helt seriöst att internet-guden har bestämt sig för att straffa mig (jag var väl antagligen en hacker eller grundaren till något hemskt virus i mitt förra liv, så jag får väl skylla mig själv.) Men inte nog med att allt går fel när jag försöker beställa saker från internet, nu vill han också förstöra min allmäna framtid här i cybervärlden. För det första finns inte min gbgsd-mail längre (okej, inte värsta grejen, han har ju ändå skonat min facebook. Nej, jag skrev inte det där) och för det andra så kan jag inte skapa ett konto på Youtube (I know, dagens i-landsproblem written all over me).

Jag försökte hur som helst skapa ett konto för jag ska lägga upp lite klipp när jag dansar. Allting går relativt bra - jag valde ett användarnamn (Hanna-J0) och fyllde i alla uppgifter men så, helt från ingenstans så står det att jag redan har ett konto registrerat på min mail. Så jag tänkte "jaha, i ännu ett moment av förvirring har jag väl skapat ett konto och sedan glömt det. Typiskt mig". Men nej, för nör jag skulle skicka lösenordet till min mail så står det att det inte finns någon användare registrerad på min mail - What the fuck?! Ja, så jag har ett samtidigt som jag inte har ett. Jag har syndat så hårt att jag skulle straffas på alla möjliga och tillgängliga sätt. Synd för mig. Så jag tänkte att jag får väl skapa mig ett konto på en annan mail, alltså gbgsd.se som jag hade förr men inte använt på några år (typ sen jag slutade gymnasiet skulle jag tro.) men den var helt putsväck! Borta från jordens yta (antagligen eftersom jag inte varit så aktiv, jag tog ju studenten för 2 år sen, men man tycker ju att dom borde varna mig innan dom bara tar bort den. Inte okej!)

Men jaja, om man vill se mig dansa så får man helt enkelt traska in på min facebook och kika där. Eller/Och köpa biljetter till Symbios på Pustervik 20 eller 21 maj (pick on!)

Men nu är det sömn som gäller. Peace out och älska livet! :D

Ibland undrar jag lite hur min hjärna fungerar - om det funkar alls. Innan jag fick reda på vad det var för fel på mig (alltså mina knän) hade jag inte så jätteont, men nu när jag vet så har jag en sån jävla smärta i dom hela tiden! Och så mycket sämre kan det ju inte ha blivit sen jag kollade upp dom, eller?

Jag tror att det helt enkelt är bäst att förneka allting, låtsas som om allting är bra och aldrig mer kolla upp sig. För nu, även om jag vill, är det jävligt svårt att förneka det. (Kanske om jag går till någon hypnotisör och säger att jag har haft en dramatisk upplevelse som måste tas bort? eller det kanske bara funkar på film? har inte sån koll på sånt om jag ska vara ärlig. Jag trodde ju att världen var svart-vit innan färg-tv kom också. Fast alltså när jag var liten då. Så det är ju lite svårt att ha koll på vad som funkar på riktigt. Jag misstänker dock att det inte går att koppla upp sig som dom gör i Matrix, men jag kan ju ha fel...)

Så numera ska jag sluta att kolla upp mig och börja ta hand om mig själv lite mer. För det känns som ju mer man letar efter fel på sig själv desto fler kommer man att hitta, det kommer aldrig att ta slut, det är så livet är. Så till slut kommer man att vara diagnostiserad som handikappad. So from now - doktor om det är jääätteont, annars: chilla med livet & pyssla om sig själv. Sen funkar det nog bättre om man lyssnar på sin kropp och lyssna när det ropar "sluta nu, chilla lite" och inte hela tiden låtsas som det regnar.

Ja, nu sitter jag här - igen - med luren i örat som säger "tack för att du väntar, du behåller din plats i kön", vilket man helst vill svara med att "mitt samtal är lite viktigare än alla andras så jag borde få gå före!" Men nej, det är bara att vänta.

Dagens ärende går till Fuji direkt! För ännu en misslyckad insats att beställa saker korrekt från internet.
Denna gången skulle jag framkalla lite bilder på mig och Juan som ska hänga på väggen här hemma. Jag hade valt länge och noga för att ta några bra som passade. Jag hade mätt ut allting så att dom skulle passa bra in i ramarna som vi redan har hemma. Och jag bestämde mig och klickade på skicka order. Jag tycker dock att det var väldigt konstigt att jag inte hade behövt angiva adress, men tänkte inte mer på det. Fören dagen efter då det slog mig - jag beställde kort därifrån för cirka 3 årsen och då bodde jag verkligen inte där jag bor nu! Så jag loggade in på mitt Fuji-konto (ja, jag hade ju ett sådant - konstigt att jag inte hade kollat uppgifterna direkt? Men som sagt - when online, brain function down.) Men jag gick i alla fall in och kollade och såg till min förvåning att jag måste ha varit full när jag skrev in dom här uppgifterna (eller så hade någon blivit fel i cyberspace, vilket jag alltid annars skyller på), det stod i alla fall:

Johanna Falk (Hmm, va hände med Willberg?)
Gulsparvsgatan 69 b (min farmors gamla adress)
519 95 Tostared (mammas postnummer)

Hmm...? Jaa, man kan ju undra. Så jag ringde och kollades till en kvinna som pratade typ dansk/svenska (panik! varför kan man bara inte hamna hos någon normal när man ringer till kundtjänst, asså no offense, men det är ju bra om man fattar va den andra säger, en annan gång när jag ringde till SEBs kundtjänst och skulle sätta över pengar frågade han mig om jag skulle ut och supa ikväll? anyway..) men vi lyckades förstå varandra efter ett tag och jag ska nu få mina bilder levererade! :D Jippie!

Ha en bra dag!

Jag har kommit fram till en sak idag, vilken kanske inte är så revolutionerande som andra av mina slutsatser (jag är ju - självutnämnd - mästare att på sätta ord på saker andra går runt och omedvetet tänker på, typ.) Men i alla fall, jag har kommit fram till att man verkligen ska göra endast det som gör en glad. Allt annat ska man bara skita i. Och nu menar jag inte att man ska sluta jobba & festa varje dag för att man tycker det är kul eller liknande. Utan det som är kul - i längden. Det vill säga sånt som kanske inte är lika kul, men som är nödvändigt ska man göra ändå. För i längden är det ändå det som gör en glad.

Ta till exempel skolan. Om du bangar skolan för att gå och fika med dina vänner varje dag har du ju kul för stunden, men i längden blir det inte så roligt om du kanske vill söka högskola och betygen inte riktigt nådde ens halvvägs till vad som krävdes. Tråkigt.
Och jobb. Om du slutar att jobba så kan du inte betala hyran och kanske hamnar i massa skulder, vilket suger väldigt hårt. Never been there and I'm not going!

Så min filosofi - asså helt seriöst så har jag typ sjukt många filosofier, jag skulle snart kunna skapa en ideologi - Hanna-Joismen, hur som helst - går ut på att:

• Jobba med måtta, alltså så du klarar dig och kan göra det du vill - kanske resa eller annat som kostar pengar?
• Gör allt som du tycker är kul: dansa, träna eller vad nu du tycker är kul. Fast på dina villkor och så mycket du vill.
• Skippa det onödiga som bara tar upp energi och som inte ger dig något.

And than they lived happily ever after...

Nä, men jag tror att detta kan få livet att kännas lite lättare, i tyngre stunder. Så det är bara att sätta sig och sortera! Ha en trevlig kväll/natt/dag (beroende på när du läser detta)

Kram!

Man vaknar upp i sängen, aningen förvirrad, för man vet inte riktigt vad som har väckt en... Man vänder sig om för att byta ställning och lägga sig till rätta, kroppen känns helt konstig och det gör ont överallt. Då inser man - man måste blivit överkörd av en buss i sömnen!

Eller så har man sån fruktansvärd träningsvärk från igår, för lilla Johanna kanske inte är så van vid att breaka och än mindre att spendera större delen av träningen upp-och-ner. Så idag är kroppen inte helt hel och om en stund är det träning igen. Men med lite mer träning går ofta värken över, så hon hoppas på det idag. Om hon nu bara kan ta mig upp ur sängen först...

Just det ("Glädje smittar av sig" - för dom som missade rubriken) är mitt nya motto och min nya filosofi. För jag har från och med för några dagar sen bestämt mig för att ändra inställning till allting och alla runt om mig.

Så jag har bestämt mig för att inrikta mig på det positiva i livet och alla känslor som kommer med detta. För positiv energi smittar så himla lätt av sig och det får både mig och folk i min omgivning att må lite bättre (det är i alla fall vad jag hoppas på, folk kanske stör sig på mig istället, vad vet jag men jag hoppas inte det...).

Okej.. jag kanske inte riktigt "bestämde" mig för att bli sån, men det bara blev så och jag kände en sådan lättnad av det. Tänk om fler kunde känna så, then it would be peace in the world - say hallelujah!  Om man ger något så får man ofta lite tillbaka på det. Att glädja andra ger mig mer glädje vilket i sin tur leder till att jag orkar mycket mer! Så det är liksom en "win-win"-situation, kunde inte vara bättre liksom!

Jag tycker att alla borde köra på den stilen: Mer fokus på det man gillar - mindre på det negativa. Välja vilka man vill umgås med istället för att välja vilka man inte vill vara med. Uppskatta dom man har i sin närhet och mindre diss till dom andra. Älska mer, hata mindre. Framförallt så kommer man själv att vinna på detta. För det är fler människor som uppskattar en person som kan visa positiv inställning istället för att utstråla negativitet.

Så yay! Jag är frälst. Eller inte, men jag känner bara att jag är på ett sånt himla bra humör och har varit det nu ett tag, så det är bara att keep on walking i samma spår (för att citera Salem - han borde förövrigt vunnit!)

Och jag lovar att folk kommer att dissa mig för det här - "asså hon är fööör mycket. Låtsas som att allt är frid och fröjd, hennes liv suger säkert egentligen" eller "hon tror att hon är så mycket bättre än alla andra som inte är som henne". Nej, allt kanske inte är fantastiskt hela tiden och alla har sitt sätt att leva sitt liv, men detta passar mig väldigt bra och jag tänkte bara dela med mig av detta :)

Peace och ha en fin dag!

Ännu en dag av sol! Och idag blev det premiär för shortsen :) Jippie! Jag hoppas dock att jag inte var för överambitiös nu, vill helst inte åka på en förkylning. Men jag har faktiskt med mig jeans att dra på mig nu när jag slutar jobbet, så förhoppningsvis så kommer jag även att undvika detta tillfälle att bli sjuk! Jag kör på den inställningen, jag har i alla fall inbillat mig att man håller sig friskare längre då.

Men nu ska jag räkna kassan här på jobbet och closa upp stället. Så tack för mig och ha det fint så hör jag av mig senare med ett grymt inlägg om positiv energi! Japp, ni kommer att fatta sen :D

Nu är våren här! Jag har bestämt det nu, and so be it! Idag har det ändå varit 14 grader och sol, så jag tycker att det borde räknas som att våren officiellt är kommen. No more snow! :) yaaay!
Tyvärr så hann jag inte njuta så mycket av solen mer än den lilla promenaden till och från jobbet, vilket är typ 5 minuter åt varje håll, plus kanske en extra 5 när man väntar på spårvagnen/bussen. Men det räckte gott och väl.

Fast våren kommer på gott och ont, för man måste hålla hårt i plånboken nu när uteserveringssäsongen är igång! Farligt, farligt. Men jag tror att jag kommer att ekonomiskt överleva även denna period, jag är trots allt inte 15 år och oansvarig längre. Nu är jag 20 år och lider bara stundtals av viss sinnesförvirring som kan orsaka viss ekonomisk instabilitet.

Nej, men för att vara seriös så är jag ganska duktig på att spara pengar. Inga ekonomiska problem här inte. Och det kommer det aldrig att bli heller! Det har vi inte råd med :P

Nej, jag är ju jag. Och jag fullkomligt suger på att kolla på film, antingen så somnar jag eller så blir jag bara distraherad och glömmer bort att kolla. Men igår, mitt i natten, tyckte jag tydligen att det var en fantastisk idé att ligga vaken och kolla på en action/thriller med min man. Han kollar förövrigt på film varje natt, så det är inget som stör mig utan snarare sövande. Men just i natt gick det inte att slita sig! Så resultatet blev att vi låg upp till klockan 3 och sen va jag helt uppe i varv i huvudet. För det är en av anledningarna till att jag inte kollar på film så ofta - jag tänker för mycket på den under tiden jag ser (jag försöker hela tiden göra typ en filmanalys, så jag brukar knäcka nöten innan filmen är slut, typ före alla andra. Sjukt segt, men men) & efteråt tänker jag ännu mer både i vaket och sovande tillstånd. Så nu hade jag värsta skumma drömmarna i natt och vaknade med ett ryck kl. 11.30 när alarmet på telefonen gick!

Så nu är jag vaken och det är dax att kila till jobbet. 4 timmars undervisning - here I come!

Jo, nu är det dax att erkänna - Jag är lite svag för vårens/sommarens mode. Där är det skrivet, så, go ahead: mobba mig nu.

Nej, men det jag gillar med modet i år är att sakerna är värsta nostalgi - Min mamma hade alltid sådana jeansskjortor när jag var liten, mormor hade fullt av smycken med stora stenar i diverse olika färger, osv. Det ända jag inte diggar, eller det jag totalt dissar kanske är rättare sagt är:
1. jeansleggings
2. trasiga leggings
3. leggings med spets/lack/delade i olika material

Så, typ alla nya leggings förutom dom vanliga - svarta, gråa, vita, normala. Men jag älskar dom blommiga :) Har redan ett par. Till mitt försvar köpte jag dom när jag var i Chile och totalt ovetande om att det skulle bli en sån "hit" i Sverige. Jag har bara allmänt bra smak ;)

Men men, nu måste jag återgå... faaaaan! Jag förlorade precis en auktion på grund av att jag satt här och skrev... Mode förstör. Jag har numera återgått till att hata.

Nu är jag på jakt igen. Idag gick jag och Juan runt halva nordstan bara för att hitta en ring till mig. Men till min förtvivlan fanns den inte någonstans! Det kan ju bero på att jag bara har hittat på i huvudet hur jag vill att den ska se ut... Men har man bestämt sig så har man bestämt sig. Så nu är sökandet efter den perfekta ringen på gång - och jag ger inte upp tills den är funnen! Jag är ingen quitter! Heeeell no!

Och om jag nu inte (mot alla odds, eller kanske för alla odds?) hittar den som jag vill ha, får jag väl helt enkelt göra en själv. Inte för att jag är silversmed eller överhuvudtaget kan göra något som liknar det jag har tänkt mig... men det ska nog lösa sig på ett eller annat sätt. Som tur är har vi har inte kommit så långt än att jag har börjat söka utbildningar bara för att göra denna perfekta ring utan jag är fortfarande i "leta-desperat-överallt" stadiet. Så det känns inte helt hopplöst än!

Men nu måste jag återgå till mitt sökande - jag lovar att uppdatera er senare om mitt letande, så frukta ej!

Ja, Cypher tog sitt pick och pack och drog till andra sidan stan, närmare bestämt Teen Dream. Men jag klagar inte för vilken känsla det var! :) Vääärsta underground, plus att Mahan spelade tuuung musik!
Battlet var också riktigt bra ikväll, men jag hade aldrig kunnat dömma, tyckte att det var sjukt jämt in i det sista. Men det var mannen min som satt som domare och fick ta dom tuffa besluten. :)
Och sen så var det ju för första gången ett riktigt nicigt jam också. Annars brukar det faktiskt mest bara vara fokus på tävlingen och typ ingen som jammar. Eller ja, enligt mig då. Men vem är jag att tycka egentligen? :P Haha.
I vilket fall som helst så var kvällen grymt lyckad, men nu är jag helt slut! Så nu är det läggdax för mig och Mickis! :D

Det var en gång en flicka som hetter Johanna och hon fullkomligt älskade att sova, hennes största dröm i livet var att bli förvandlad till Tönrosa så hon kunde få sova förevigt........ ?

Nu är det helg - eller ja, det är fredag i alla fall - och jag kan för en gång skull sova ut. Självklart ligger jag klarvaken klockan 9 på morgonen - pigg som en litet barn på julafton. Okej, jag kanske överdrev när jag sa "för en gångs skull", för det har faktiskt varit påsklov nu så jag har nog ändå spenderat fler timmar i sängen en vad en normal människa skulle anse vara okej. Men jag gillar det.

Sömn är fruktansvärt underskattat - det finns seriöst inget som är skönare än att sova (eller inget som jag kommer att uttala mig om är i alla fall).
Man är - för det mesta - helt avslappnad, hjärnan bearbetar saker åt än utan att man tvingar den och man känner sig helt utvilad dagen efter och kan njuta av dagen också. Natten är bäst upplevd sovande.

Men självklart, som med allt gott i livet, så ska det vara en lagom dos. För mig räcker 8 timmar, men jag föredrar 10. Mer än så och jag är en zombie dagen efter. Dessutom så tycker jag inte att det är så kul att vakna klockan 3 på eftermiddagen och inse att man har missat en heeel dag. Nu under påsken har det blivit lite fest och några middagar, så jag (i min totala förvirring och alldeles för mycket sömn) missade att regestrera en dag, en hel dag! Så när det var söndag var jag helt övertygad om att det var lördag! Och när jag insåg att det verkligen var söndag kände jag mig bestulen på en dag av min ledighet! En sådan bitter förlust.

Men nu är det snart uppstigning (nej, jag har inte lämnat sängen än) för idag ska jag, Erica & Juanito in till stan för att shoppa lite! :) yaaay!

Snipp snapp snut så var sagan slut!

Vet ni vad dom är något av det mest störande för mig? När nagellacket inte blir bra (I know, dagens i-landsproblem written all over it)!

Nu skulle jag måla dom lila tänkte jag. Tanken var först att jag skulle måla dom knall-rosa, jag älskar det, men så insåg jag att det var den flaskan som jag sist fick hälla aceton på och sen bända upp med en skiftnyckel... Så jag kände att det var väldigt ovärt att upprepa den proceduren och ansåg att jag får köpa ett nytt imorn. Hur som helst, halvvägs genom lackningen inser jag att lacket håller på att ta slut! Så himla störande, jag har i alla fall nu lyckats fiska upp det sista för att täcka alla naglar. Men nagellack är precis som filmjölk. Ni vet, det sista i paketet som man kramar ut har liksom inte riktigt lika bra kvalitet, det är som om just den biten av filen blev sämre behandlad än resten - lite halvmobbad kanske, stackarn.

Så nu sitter jag här med lite taskigt målade naglar och inser att imorgon är en bra dag att investera i nytt! :D Så tomorrow we are going shopping, yaaay! :)

Idag har det varit fullt hus hos oss! Först hämtade jag min lilla Sthlms-brud till Kusin på stationen. Hon hade med sig en stoooor resväska (alltså ungifär lika mycket som jag hade med mig till chile, seriöst!), men det va jättekul att träffa henne, har inte setts sen i somras. Så det var allt på tiden tyckte jag! Sen bar det av hemåt där det blev lite matlagning och fix. Bara några minuter senare ramlade grannen in med sin lilla hund "Mini" aka. älskling - man måste alltid kalla någon det! Det va i alla fall jättekul, hon är alltid lika rolig - bästa grannen ever! :) (Och jag skriver inte alls bara det för att jag vet att hon läser min blogg :P)
Strax efter kom kusse 2 & 3 + moster - Anki, Rebecka & Filip vilket också va toppen roligt, vi satt och snackade om släkten (som vanligt, det är ju ändå det man har mest gemensamt) och jag måste bara berätta en ganska sorglig, men ändå ganska lustig historia om Arne & Nanna (mammas moster + man)

Arne gick bort för inte så jättelänge sen (93 år gammal) så han hade ju levt ett långt bra liv.
I vilket fall som helst så var dom ganska roliga och väldigt friska ett bra tag in på senåren. Till exempel så fick dom för sig att flytta, helt själva, till Umeå när dom var i 90 års åldern. Alltid kul med nya saker i livet. I vilket fall som helst så blev Arne sjuk och Nanna skulle ge honom medicin (hon var sjuksköterska) men under denna period började hon bli väldigt dement och fick för sig att medicinen skulle förgifta honom - ja ni kan ju tänka er. Så amublansen kom med Nanna fick för sig att dom inte var snälla och rymde med Arne till sin syster - som var precis lika dement hon. Där ställde sig Arne för att gör gröt och svimmade, fick gröten över sig som gav brännskador, ramlade på mostern som ramlade och bröt benet. Hon glömde sedan av att hon hade brutit benet och reste sig upp och trillade och bröt armen!

Ja, ni förstår ingen koll på någonting, så ni ser var min förvirring kommer ifrån!

Det finns bara en sak som kan skapa så starka känslor - och varje gång har den lika stor effekt på mig. Antingen känns det som om världen ska gå under och man vill helst kasta bort den och låtsas som om man att det aldrig har hänt. Eller så blir det en sådan glädje att man aldrig vill glömma känslan och helst av bara rama in den & hänga upp den, som en ständig påminnelse om denna underbara & vackra stund!

Det kommer nerdimpande i bredlådan en gång om året - skattedeklarationen.

Ja, och i år kom den med glada bud för både mig och Juan, så inga ekonomiska katastrofer för oss i år heller - Jippie! Istället blir jag drygt 7500 kr. rikare till sommaren och känner mig väldigt nöjd med det. Juan fick ännu mer, men om han vill yttra sig om sin ekonomi så får det stå för honom - I ain't gonna be a teller here.

Men det är alltid lika jobbigt när man ser den. För man liksom drar sig lite för att öppna den. ("Tääänk om det står -5000 kr. Då är jag nästan körd") Men hittills har jag aldrig behövt betala tillbaka något -Puuh - men någon gång kanske oturen hamnar hos mig.
Fast jag är väldigt nogrann med att mina arbetsgivare ska dra full skatt på mig, det känns väldigt viktigt!

Men nu är det läggdax för mig för imorgon är det uppstigning till en ny dag med nya äventyr! :)

Peace

Jag älskar min underbara Juan Ramón Fuenzalida Mercado! <3

Idag, för första gången sedan i höstas, träffade jag min kära vän Natalia! Det är alltid lika kul att träffas – hon gör mig så himla glad! Vi hängde lite på stan för tydligen hade hon pengar att spendera på fina kläder, jag fungerade mest som ett shopping-bihang, då jag INTE tänker impuls köpa något mer nu innan jag har betalat räkningen på min dator! Och den kommer i slutet av april, så det är bara att hålla ut nu…

 

Men man blir ju så sjukt sugen. Speciellt nu när det är vår och affärerna är proppade med nya saker. Jag har redan bestämt mig för en sak som jag bara måste köpa – en jeansskjorta. Ja, jag vet. Det är ju super-MODE, men jag glllar det verkligen! Och så är dom så där skönt losefit, vilket passar mig toppen.

 

Vi måste bara klara upp det här, jag hatar inte mode, jag bara tycker att det är onödigt. Varför ska man byta ut hela sin garderob 4 gånger om året bara för att någon nisse (i typ Paris) har bestämt att något helt plötsligt är ute/inne? Jag fattar ju om kläderna går sönder att man slänger dom, men helt seriöst, om du gillade något för ett halvårsen så kan det ju inte vara helt åt helvette nu. Jag fattar att man kanske inte langar på sig det man hade när man gick i högstadiet (för man hade överlag ganska dåligt omdöme om vad som var ”smakfullt” då), men nu när man är ”vuxen” borde man väl ha så pass många fungerande hjärnceller att man inte köper något som är helt totalt jättefult bara för att det är mode? Det är i alla fall vad jag tycker.  Punkt.

 

Alltså, jag hatar inte mode i sig, för jag handlar ju fortfarande i affärerna i stan, för jag ÄLSKAR att shoppa. Och om man shoppar så följer man ju alltid modet på något sätt, till och med om man handlar second hand nu! But I likii muchi.

 

Mode är som allt annat här i livet – bra i en rimlig skala!

Jag vet inte hur ni är, men jag är i alla fall sjukt dålig på att komma ihåg hur folk ser ut OCH vad dom heter. Så om vi bara har träffats en gång och vi möts på stan och jag verkar fullkonligt ignorera er så är det bara för att mitt bildminne är som en guldfisks - det suger. Och det har ingenting att göra med om ni är "intressanta" eller ej, vissa saker fastnar helt enkelt inte (så himla sorgligt). Jag brukar ofta hamna i dom där jobbiga situationerna när man inte vet om man ska presentera sig eller inte, ni vet "hand-och-namn" eller "kramen" - svårt val. Men jag har lärt mig av erfarenhet att alternativ två är bäst, hellre krama för tidigt än att presentera sig mer än 1 gång! (Tips till alla er med samma disfunktion)

Så det finns så sjukt många jobbiga situationer att hamna i, men jag kan dra dom två värsta (enligt mig) och jag råkade ut för båda på en och samma dag, nämligen igår. Så här kommer dom:

1. "Ää, är det du som är Johanna?"
Det första jag vill svara är "det beror på", men det är rätt så otrevligt och man ses nog som allmänt skum. Så det brukar bli ett "jaaaa....???" (med en allmänt frågaden blick och tänka i mitt huvud "va fan har jag gjort nu?")

Igår kom det fram en kille till mig och sa just detta och jag svarade på samma sätt. Nästa fråga blev "har du varit i Egypten?" En ganska rolig (och aningen otippad) fråga om du frågar mig, men jag fick tänka efter riktigt och svarade: "Ja, när jag var 12 år. tror jag nog..." Jaa, då hade vi tydligen träffats på planet och han mindes mig till punkt och pricka, allt jag hade sagt och gjort - ingen guldfisk där inte. Tydligen så hade jag inte förändrats så mycket. Så antingen ser jag fortfarande ut som 12 eller så såg jag redan då ut som 20 - jag vet inte vilket som är bäst..?

2. "Johanna? Nämen hej!"
Min hjärna går på hög varv: "vem? någon från skolan? jobbet? dansen? judon? åsa?!?! Aaa!!!" Då vill jag -såklart- helst fråga "och du är?" But still - otrevligt! Så jag ler lite, tänker efter. Och om det börjar klarna brukar jag ställa en ganska neutral fråga typ "å, hej, va gör du nu för tiden?" Den funkar alltid, för då brukar dom ofta knäcka nöten åt mig! Typ "Ja, efter jag slutade på Åsaskolan... osv."

Nu var det ju så att detta också hände mig, men det var min gamla plastbror (ja,jag vet, jag är pinsam!), vi va superbra kompisar när vi va små, fram tills vi fyllde 13 typ och han blev lite, jaa... konstig. Och jag blev lite större. (vi är lika gamla, det skiljer bara 3 veckor). Sen skiljdes våra föräldrar när vi va typ 15 år. Somliga tycker ju att man borde komma ihåg hur sin gamla brorsa ser ut, men nej, inte Johanna! Men till mitt försvar så hade han förändrats jättemycket! Faktiskt - jag lovar!

Men jajaja... Det om det. Så jag är inte en dissig person, jag är bara allmänt förvirrad!
Det roliga var ju ändå när jag och en vän kom på att vi skulle memorera massa kändisar (typ konstiga kändisar som inte är så självklara, typ ingen Pitt liksom) iaf och börja med Name-dropping, bara för att det är så jävla kul när folk är lost om vad man pratar om. Men det fuckades redan efter 2 sidor i Hänt extra - jag hade redan blandat ihop hälften och glömt av resten, så min name-dropping karriär blev kort med ett abrupt avslut, det va tydligen inte jobbet för mig!

Nu är dagens lägerundervisning avklarad, allting gick bra förutom att eleverna var lite trött (dom hade ju ändå haft klass sedan klockan 9 imorse!). Mitt knä mår inte heller så bra nu, det gråter... Men det är inte så mycket att göra åt det, bara bita ihop och le :) Det kunde varit värre, tror jag.

Men nu ska jag stänga studion och packa mina saker för att åka ut till mamma för en avslappnad middag. Det kan verkligen behövas nu! Min kropp är helt slut. Totalt utpumpad - den chppar efter luft (som en strandad fisk nu vet. Fast dom chippar nog efter vatten, men ändå, ni fattar poängen.)

Så nu är det bara att fylla i timrapporten och känna sig stolt över dagens insats! :D

Peace & Kram

Ja, det va ju kanske lite otippat att jag skulle vara med och hålla i ett musikalläger, men så är det nu. Vi ska göra Lejonkungen i en kortversion på typ 3 scener med våra 8-12 åringar :D Det kommer nog blir grymt.
Så nu måste jag dra på mig skorna och sticka iväg för att lära dom lite härlig hiphop/funk/jazz/whatever, lite musikaligt sådär ni vet! ;) Inte riktigt min grej egentligen att blanda, men va gör man inte för så söta barn!

Peace! :D

Nu är jag hemma igen efter en låååång dag. Som jag skrev tidigare gick jag upp alldeles för tidigt för mitt eget bästa, redan kl. 9 var jag uppe och studsade - eller ja, snarare vinglade. Men jag tog mig till Valand som planerat där vi blev guidade till HDK där inspelningen skulle ske. Det skulle bara ta "några timmar", men vi kommer till det sen... Vi kom dit och började gå igenom kläderna (vi hade fått direktiv att ta med oss ALLT, hela garderoben. Ähh, nej tack) Men vi lyckades plocka ut lite saker som passade oss båda - efter att jag hade hotat producenten med att gå därifrån om jag inte fick ha längre shorts på mig - "det är min värdighet, inte din" var mitt argument, detta sagt i en skarp Johanna-viker-sig-inte-för-någon-ton. Man måste vara bestämd ibland, men vi kom tillslut överens och enades om ett par shorts som var mitt emellan deras och mina värderingar. I samma veva insåg dom ganska snabbt att det inte var någon idé att pusha mig längre så Lorina fick göra allt boty-shake! (haha)

Men jag tycker att det är viktigt att man står fast vid sina principer, för det är så himla många dansare som är så sjukt duktiga dessutom, som blir manipulerade att stå nästan nakna i videos... Ingenting för mig! Om det är det som säljer och det som ger en jobb - Don't count on me!

I vilket fall som helst så var det greenscreen inspelning, vilket var mycket märkligt, man skulle dansa på ett stort grönt papper typ! Jag har aldrig gjort det tidigare - har inte riktigt varit i kontakt med sån hightec saker. Jag kör liksom på digitalkameran som inspelning i vanliga fall, så ribban låg ju ganska lågt för mig. Men hur som helst, det va stört svårt att dansa på den, det kändes ju som om man skulle riva ner hela rummet varje gång man försökte ta ut rörelserna!

Till en början var tanken att vi skulle köra koreografi ihop jag och Lorre, men det fanns inte tillräckligt mycket plats för oss båda på samma gång, så vi fick köra var och en för sig. Så det blev väl inte så jättemycket koreografi egentligen... Vilket kommer bli en härlig överraskning för dom när dom ska klippa ihop allting! Moahaha. Nä, men dom satte standarden från början, så så fick det bli!

Jag jag tror att jag ändå kan gå därifrån med äran i behåll. Och om det skulle fucka sig rejält så har vi faktiskt mask på oss, så man kan ju alltid skylla på att det var någon annan ;)

Peace!

Just det, btw. drog till Just Move It efteråt - Akastuki (ursäkta stavningen, men jag är trött och pallar inte kolla upp det) dom knäckte i alla fall med sin show och var verkligen värda vinnare :D

God morgon världen (för att citera Jimmy Jansson, hahahah)
Nu är jag uppstigen och till fixad för idag är det inte vilken dag som helst - nej inte min födelsedag, inte alls så kul - men det är inspelning till en musikvideo. Allting är tydligen super hemligt (eller så har dom bara ingen koll på något så dom inte vet vad dom ska säga, men vi låtsas som om att det är superhemligt, det blir roligare så). Dom ska i alla fall plocka upp oss (mig och Lorina) på Valand klockan 11 och sen köra oss till okänd destination! Men med tanke på att jag inte vet så mycket än så kan jag inte skriva så mycket heller. Och eftersom det är "hemligt" så får jag nog inte ens det. Men jag ger er en uppdate när jag är tillbaka ikväll!

Thingeling!
"Ta ingen skit!" - Grynet. Lätt värd.

Vissa spenderar kvällen med att supa, vissa med att kolla film och Johanna med att sy en jeansjacka! Ja, eller för tillfället är det väst, har inte riktigt kommit till armarna än och vi får se om den får några någon gång i framtiden. Jag har inte gjort efter något mönster eller så heller, jag har liksom kört lite på känsla - go with the flow ni vet... Men det har ju inte blivit helt åt helvette än, så jag är nöjd!

Tanken är att den ska bli någon typ av Mc-liknadande sak.. Jag har sytt en bit förhand med lädertråd. Ja, det låter spännande i mina öron i alla fall.
Men om den blir okej kanske jag till och med lägger upp den på bloggen vid senare tillfälle, men just nu är den "classified", so move back people, there's nothing here to see!

Sov gott och dröm sött!

Nu är vi hemma igen efter ett besök med mamma & Raino hos morfar min. Det är alltid så skönt att bli bort bjuden på middag, för även om jag gillar att laga mat så finns det inget som knäcker en middagsbjudning hos folk som verkligen kan laga mat. Och man går inte bara därifrån med en tjockismage och lite på lyset, utan idag fick vi med oss en flaska hemma-gjort - superduper gott, därav varför jag inte är fullt nykter - portvin. Mmmm...

Och det är så kul när man träffas så sällan, för det dyker alltid upp något om varandra som man inte redan vet. Till exempel så började morfar (dock efter några glas vin) rabbla lite fraser på finska, han är ju trots allt norrlänning, men till saken hör att han inte ens kan engelska och svenskan - han tas ofta för invandrare, han är ganska mörk... men han är svensk - är väl inte perfekt. Så det var inte det första vi hade förväntat oss av honom.
Han kunde säga "Hej, hur mår du? Vilken vacker månskens kväll.. Ska vi gå hem snart?" Ni kan ju tänka er va han skulle använda dom fraserna till - tydligen var dom på "dans" över finska gränsen ofta i yngre år och morfar var en riktig snygging i sin ungdom (vi ser ju klart och tydligt att generna har slagit rakt igenom till mig! :D)

Har man inga barn (än) att vara stolt över så får man hitta någon annan, och jag är stolt över min kära pojkvän (soon to be man). Utöver all den träning han har i veckan, vilket är typ lika mycket som jag (ca. 20 timmar i veckan, dansträning, klasser & judo) så har han också börjat springa nu! Vilket jag inte fattar hur man gör, varken min kropp eller mitt syke är byggd för sån typ av träning, jag dör efter typ 1 kilometer (det är ju så jävla tråkigt!)
Men han är så duktig så. Idag gick han ut och sprang lite över 3 kilometer och detta på en dryg kvart. Och nu är han inte äns i löparform! Jag är verkligen totalt fascinerad & mycket stolt!

Livet är inte rättvist, vilket man lär sig med åldern. Bara för att någon har något kan inte alla ha det. Någon är rik, någon är fattig, någon är snygg, någon är mindre fin, någon har långt hår och jag har inte alls det!

Mitt hår vägrar växa! Och jag har gjort allt för att det ska må bra, men ändå sviker det mig. Det vägrar, går i strejk. Det blir bara så långt som jag har det nu, men sen ger det upp - "nej, jag vill inte mer!"
Och jag tvättar det bara varannan dag, schamponerar 2 gånger och har alltid i hårinpackning (anti-break, till och med!) Jag borstar det väldigt sällan, plattar det nästa aldrig och är allmänt snäll mot det. Men nej, det hjälper inte! Det har till och med gått så långt att jag har hotat det med att raka av alltihop, men det verkar liksom inte bry sig om det heller. Ingen respons alls.

Så i stunden av desperation har jag till och med börjar kolla på vad det kostar med löshår (vilket går totalt emot mina värderingar! Då fattas ju bara en taskig blondering på det så jag jag dödsdömd inför min egen självrespekt)

Men jag har funderat på att permanenta det igen, jag har gjort det två gånger innan vilket i och för sig kan påverka att håret är på såpass dåligt humör. Eller så ska jag kanske göra lite niciga flätor. Någonting måste i alla fall ske!
För tillfället har jag bara hår, HÅR. Det bara är.
Ingen snygg färg
Ingen snygg längd
Ingen snygg frisyr.
Bara hår.

Usch usch. Men vi får väl se vad som händer, det kanske sker ett mirakel inom den närmsta tiden (jag ber för fullt till Leif, min hår gud, jag har döpt honom till det). Och jag hoppas att han hör mina rop på hjälp och gör något åt det. Och nej, jag är inte religiös, bara desperat!

(och om det är lite stavfel i texten, vilket det nästan alltid är, så är det för att jag inte pallar att läsa igenom det jag skriver, det bara ramlar ur mig. Och så får det vara :D)

Jag vill bara dedikera ett inlägg till alla er som är så sjuktligt bra på att prata om er själva. Grattis, ni verkar verkligen ha ett fruktansvärt intressant liv (enligt er själva) och ni verkar ständigt vilja påpeka detta för alla andra.
Jo, jag vet, jag har en blogg, jag skriver om mig själv and so on. Men jag avbryter inte dig när du pratar för att inlägga om mitt liv.

Det är inte det att jag inte tycker om att höra om andra personers liv - tvärtom. Jag tycker om att höra andras livshistorier, höra vad dom har gjort och vad dom tycker om saker och jag tycker om att folk kommer till mig och vill prata ut om något, för jag lyssnar mer en gärna. Men det finns gränser och det måste finns något typ av utbyte.

1. När man är ledsen eller upprörd över något och man behöver berätta något då är det inte så kul at bli avbruten mitt i och höra "en gång var jag också jätteledsen för min katt dog bla bla bla bla bla bla.." när man inte ens är klar.
2. När man berättar något kul och mitt i säger personen "vänta, jag MÅSTE få berätta det här först - bla bla bla bla bla bla".
3. När man berättar om något som har hänt än eller vad som helst. Vi tar t ex. att jag berättar om en kompis som jag ska träffa för vi har inte setts på jättelänge och jag är jätteglad och då kommer kommentaren "Jag har också en kompis som heter Lisa, bla bla bla bla." helt osammanhängande, men bara för att ha något att säga.
4. Att berätta samma sak, over and over, det är okej, första, andra, tredje gången kanske, för man glömmer ju alltid lite, men seriöst. Vid omgång nummer 8 om samma sak - Nej, inte lika intressant.

Jag tror att det är den här typen av människa som kallas "Självcentrerad-och-hatar-att-andra-människor-finns".

Så, nu har jag fått ut lite av mina åsikter, så tack för mig & Glad Påsk!

Varför äta massa godis när man kan vårstäda istället?
Idag har jag ägnat hela dagen åt att tvätta, städa och rensa ut gammal skit - typ kläder som man aldrig använder. Det känns verkligen som en lättnad att ha fått det gjort nu, jag känner mig redan mycket lättre! :D  Så nu är jag redo för våren och sommaren - så bring it on!!!
Idag fick jag dessutom sova ut riktigt också, jag lämnade inte sägen fören strax efter 1, heeelt underbart. Sova är så himla underskattat. Jag har lätt kunnat sova 12 timmar varje natt om jag hade fått! Men den lyxen passar dock inte så bra in i mitt liv..

Idag var det inflytt i huset också, folk flyttar ut och in hela tiden. Kanske inte så konstigt med tanke på vilka lägenheter vi bor i - inte den typen man spenderar resten av livet i, men en väldigt bra första lägenhet! Så vi välkomnade våra nya grannar: Jag i förd mina balongbyxor och ett stort linne (ingen BH, hallå, jag skulle ju bara ner och tvätta - jag brukar gå ut och slänga sopporna i bara strumpor sååå...) med ruffsigt hår och trasiga skor. Mannen min med rutiga pjamasbyxor & t-shirt utsläppt ruftsig man (och ni som känner honom - den är STOR!). Vi såg verkligen ut som dom perfekta grannarna. Familjen log lite obekvämt när dom såg oss, jag undrar varför?

Men life is life, jag är jag, och jag gillar att gå runt som jag gör hemma. Palla sminka sig för att gå ner och tvätta! No no, inget High-Life för mig inte! :P Och det känns så skönt, för jag vet att dom flesta har det precis så här hemma. Men ändå ska man låtsas som att allting är perfekt, en lite idyll. Ääää, skip the crap and stick to fact, det blir så mycket lättre så! :D

Peace! <3

Första lediga dagen idag. Tanken var att vi bara skulle slappa - och jag sova av mig ruset. Men istället så drog vi till Annas födelsedagsfest på Danshuset, så det blev några glas till istället. Hmm...
Men det var kul, värt att gå upp för. Dock fick jag känningar i knät efter en stund, så jag fick ta det lite lugnt. Men denna kvällen var det inte mitt drama som stod i centrum, utan det var andra som fick stå för det. Mycket tråkigt, men sånt är livet - det suger ibland.

Men jag och Juan hade kul. Vi dansade till och med lite salsa & merengue, lite otippat med tanke på att Juan inte gillar pardans - och för att jag inte kan dansa merengue och min salsa har nog sätt sina bättre dagar om den ens har haft några. Så jag kör på: Fake it until u make it, det funkar finfint för moi. Men kul hade vi i alla fall och det är det viktigaste.

Det är så skönt att gå ut och dansa nu när jag har ändrat min inställning. Jag dansar bara för min egen skull och skiter numera i vad andra tycker. Dom behöver inte tycka eller säga något till mig (och om dom gör det så är det så kvittar det varken det är positivt eller negativt). Så länge jag är nöjd med mig själv och har kul på dansgolvet så känns det bra. Man ska alltid dansa för sin egen skull och för att man själv ska må bra. Det är viktigt. Och när man gör det så blir det så himla mycket roligare :)

Nu ska jag sova, för klockan är alldeles för sen - eller tiden kanske är det?
I vilket fall som helst så är jag ledig imon och tänker då skriva ett fanastiskt inlägg om något som cirkulerar i min hjärna, så missa nu inte detta! :P Kram!

Matlagning är något så sjukligt underskattat nu för tiden (nej jag är inte 40 år, fortfarande, jag är bara smart). Trenden som verkar hålla i sig är fortfarande att beställa Take-away (thai... mjaaau!) eller helt enkelt äta ute. Självklart gillar jag också att spendera timmar på någon god restaurang och unna mig lite vardagslyx, men saken är den att för mig är det just LYX - Nej, Pappa betalar inte min mat, jag göra det själv! Alltså måste man tänka lite längre än dit näsan räcker till närmsta restaurang. Och att laga mat hemma är faktiskt inte så himla tråkigt som folk säger, i alla fall inte om man lagar något som är gott och som man är sugen på. Det är klart att charmen med matlagningen försvinner vid "Köttbullar & Makaroner", så nej, gör inte det om det inte är så att det för tillfället är  kris. 

För mig är allting relativt till mat (fortfarande, ekonomiskt people!)
Ett cafébesök på ca. 45 kr. = 2  hemmagjorda mozzarella/spenat pajer - och mina pajer knäcker.
Det senare alternativet känns för mig som det bästa valet, det är liksom mat i typ 4 dagar för mig och Juan! Wooohooo!

Sen händer det ju att man i stundens hetta råkar svänga in på Espresso House och köpa den där goooda kaffen (åååå...) Men jag hittade också en alternativ lösning till mitt kaffesug också och kan nu göra min egna Vanilj Latte, så himla praktiskt!

Asså, jag borde seriöst skriva en bok om hur man överlever livet utan miljoner räkningar och skulder. Jag och Juan har ändå utgifter på strax över 8000 kr. i månaden, men ändå överlever vi. Och då jobbar vi bara max 7 månader om året. Så, om jag klarar mig på min lön så FATTAR JAG INTE hur *** folk som tjänar det trippla kan stå i slutet av månaden och gnälla över att pengarna är slut. Shit, folk måste helt seriöst vara dumma i huvudet (nämen så kan man ju inte säga - JO, jag tycker så.)
Köp vad du har råd med och tänk innan kortet slinker in i kortläsaren så ska du nog se att pengarna så smått växer till sig.

-För nej, jag är ledsen mina vänner (för att citera min mor), pengar växer inte på träd.

Puss & Kram

Ibland får man också vara lite tjejig. Man kan ju inte missa Nelly.coms erbjudande om att designa sin egen bikini! :D

http://bikini.nelly.com/img/user/front_Umy1mQiHMctT1ezp1M9ZThN7SH0c5VEM63BiGhnS8U.jpg

Äntligen är det Påsklov! (Ja, vi som jobbar som danslärare har också lov samtidigt eleverna). Det är verkligen välbehövt med lite vila nu. Så jag inledde detta lov med en helkväll ute på Stars 'n Bars med Lorina, Josefin & compani. Mycket trevligt, mycket trevligt :) Däremot är dagen efter inte alls lika trevlig (alltså idag). För även om jag inte alls drack särskilt mycket igår (typ 2 glas vin & 2 cider) så känner jag mig fruktansvärt bakis idag. Vilket förr i tiden inte alls var något problem.
Dagen efter utgång hoppade man glatt upp ur sängen runt 10 tiden och gjorde sig redo för att bege sig ut på nya äventyr! Nu mera ligger jag avdäckad till klockan 1, går upp - fortfarande aningen vinglig - och känner att jag går runt med en fiskskål över huvudet (jag ser vad som händer, men mina hjärna kopplar aningen segare). Resten av dagen spenderas helst liggande i sängen, ihop kurad i myskläder & med en kopp te att sippa på. Gud, jag låter som en 40-åring. Men saken är den att när det kommer till att festa är jag inte i min "vanliga" ålder längre. Jag tror jag förbrukade min livs festkapacitet våren & sommaren 2008... Dom tiderna är ett minne nu, so let's keep it that way. Ni som kände mig då vet hur jag var, ni som känner mig nu - låt oss säga att jag är en bättre människa nu och vi håller oss till det! :)

Alltså, jag har gått från att vara en energisk ekorre till en aningen mer slö sengångare... Men jag gillar det, den stilen passar mig bra!

Ikväll är det partaj med en liten förfest hemma hos oss i våran trevliga etta! Detta bestämdes igår, så alltså inte så välplanerat, men det är spontaniteten som gör det lite roligare.
I alla fall så bestämde vi att det var jag som skulle gå till systemet och inhandla kvällens varor, vilket alltid är lika roligt eftersom jag inte har varit 20 allt för många månader.

Men idag, helt seriöst! Folk kan ju inte handla med måtta - kundvagnar fulla med flaskor! Och jag tyckte jag hade handlat mycket - 2 vinflaskor och 4 cider. INte konstigt att vi svenskar har dåligt rykte!