Jag vill bara dedikera ett inlägg till alla er som är så sjuktligt bra på att prata om er själva. Grattis, ni verkar verkligen ha ett fruktansvärt intressant liv (enligt er själva) och ni verkar ständigt vilja påpeka detta för alla andra.
Jo, jag vet, jag har en blogg, jag skriver om mig själv and so on. Men jag avbryter inte dig när du pratar för att inlägga om mitt liv.

Det är inte det att jag inte tycker om att höra om andra personers liv - tvärtom. Jag tycker om att höra andras livshistorier, höra vad dom har gjort och vad dom tycker om saker och jag tycker om att folk kommer till mig och vill prata ut om något, för jag lyssnar mer en gärna. Men det finns gränser och det måste finns något typ av utbyte.

1. När man är ledsen eller upprörd över något och man behöver berätta något då är det inte så kul at bli avbruten mitt i och höra "en gång var jag också jätteledsen för min katt dog bla bla bla bla bla bla.." när man inte ens är klar.
2. När man berättar något kul och mitt i säger personen "vänta, jag MÅSTE få berätta det här först - bla bla bla bla bla bla".
3. När man berättar om något som har hänt än eller vad som helst. Vi tar t ex. att jag berättar om en kompis som jag ska träffa för vi har inte setts på jättelänge och jag är jätteglad och då kommer kommentaren "Jag har också en kompis som heter Lisa, bla bla bla bla." helt osammanhängande, men bara för att ha något att säga.
4. Att berätta samma sak, over and over, det är okej, första, andra, tredje gången kanske, för man glömmer ju alltid lite, men seriöst. Vid omgång nummer 8 om samma sak - Nej, inte lika intressant.

Jag tror att det är den här typen av människa som kallas "Självcentrerad-och-hatar-att-andra-människor-finns".

Så, nu har jag fått ut lite av mina åsikter, så tack för mig & Glad Påsk!