Jag har funderat lite kring det här med att ha needs, ni vet, det där lilla extra man behöver för att få en att må toppenbra och om man inte får det känns det som om vardagen är lite dystrare. Jag vet att jag har needs. En av dem är att umgås med folk. Jag behöver en konstant känsla av att jag lever och har ett socialt liv plus att jag gillar att känna mig lite behövd och omtyckt. Det är säkert många som känner likadant kring just det här men det är nog inte så många som skulle erkänna det. Idag handlar det så mycket om att vara självständig - "jag klarar mig minsann själv" - och aldrig vara beroende av någon annan. Visst att jag klarar mig själv, men jag mår så himla mycket bättre av att få den lilla uppmärksamheten som man får av att vara med sina nära och kära. Utan den känns det liksom inte riktigt lika bra. Sen finns det självklart stunder och dagar när man vill vara själv, men det är alltid mycket lättare att välja att vara det än att vara det för att ingen har tid för en. Jag kan erkänna det, jag är lite smått beroende av mina vänner.

Just nu känner jag däremot inget behov av kärlek på någon annan nivå än vänskap. Livet är så himla mycket mindre komplicerat så. Även om det inte finns, enligt mig, någonting som riktigt kan mäta sig med känslan av att vara nykär så är det inte värt mödan just nu. Jag sa förut till Elin att nästa person jag träffar på riktigt ska jag gifta mig med, så alla bra killar, håll er borta från mig för jag vill verkligen verkligen inte gifta mig de närmsta 5 åren!