Okej, jag kanske inte är den mest "girly girl" som finns på denna jord, men någonstans så gillar jag ändå tjejiga saker, för jag är ju trots allt tjej. Och nu är det ju faktiskt så att det finns TVÅ kön på denna planet (om man utesluter hermafroditerna då). Två stycken. Vissa känner kanske att man inte är född i rätt kropp och väljer då att byta kön. Andra (som jag) känner att det är helt rätt men att man fortfarande får lov att vara "lite grabbig" om man vill. Hur som helst så tycker jag att det är bra att man får göra ett val, att man kan vara könsneutral eller helt enkelt byta (även om det inte är för mig). För trots allt så är det ju ens eget liv, ingen annans.

Självklart har samhällets "fina" normer in aningens inverkan på det flesta människor i sin utveckling - där av att tjejer gillar rosa och killar gillar blått. Men att tjejer leker (mer) med docker och att killar gräver (fler) gropar är - tycker jag - ganska naturligt. Flickor har modersinstinker (trots allt är det ju vi som ska gå och ruva på ägget i 9 månader) och killar har naturligt en större muskelmassa.

Hur som helst, samhällets inverkan eller ej - man ska få välja vem man är.

Men när jag idag sitter på bussen och en mamma och hennes barn kommer in kunde jag inte låta bli att tappa hakan i knät. Mamman satte sig på sätet mitt emot mig och det söta lilla barnet som var klädd i Rosa jacka, gröna byxor, blommig hatt och röda sandaler med strass och blommor på, satte sig bredvid mig. Jag satt och tittade lite på den gulliga ungen som var cirka 4 år gammal och tänkte: "Vilken söt liten flicka". När helt plötsligt mamma säger "Nämen Isak, kan du inte sitta bredvid mig?". Och rätta mig om jag har fel, men Isak är väl fortfarande ett killnamn? I alla fall i min värld och vad jag vet.

Och då tänker jag: Visst, det är bra att barn själva ska få välja vad dom vill leka med osv. Men helt ärligt så tror jag inte att han skulle valt allt det där själv. Som sagt, han var 4 år, lite väl tidigt att komma ur garderoben?
Ibland tror jag att föräldrar vill applicera sina åsikter på sina barn lite väl mycket, vilket jag tycker är orättvist. För jag att om man nu ska gå emot och strida emot det samhälle som vi faktiskt lever i ska man ha gjort det valet själv.

Nu var det minst sagt 1000 år sen jag skrev sist! I alla fall om man frågar mig för mitt minne är, efter noga studier av mig och Andrea, nästintill obefintligt. Så det kanske helt enkelt inte är så att jag har dåligt ansiktsminne, jag har bara dåligt minne. Punkt. Eller en kombination kanske... Riktigt illa i sådana fall...

Hur som helst så har livet rullat på som vanligt - plugga, jobba, dansa och leva livet. Det är vad som händer nu för tiden. Och hunden har vuxit han, han är en riktigt tonårs-jävel nu. En sådan där som helt plötsligt har glömt vad han heter när tillfälle ges. Dessutom har han börjat gnälla också. Jag tror att, om han hade kunnat, så skulle han smält i dörrar och fört ett jävla liv dygnet runt med en fin målbrottsröst. Så man får väl ändå vara tacksam att han är hund.

Plugget går frammåt också. Snart, eller förhoppningsvis snart, så kan jag prata spanska. Flytande då. Ish.

Men till hösten blir det tillbaka till Handels. Humanisten - not my thing. Så om HP-poängen håller blir det en civilekonom till hösten som gäller.

Annars så är det Dans (med stor D) som är ljuset i vardagen just nu (plus Juan då, of course). Dock så har jag ju inte precis världens bästa kondis nu efter min underbara influensa. Hehe, just det... Men det rullar på. Har blivit lite slapp med freestylen nu, men jag kör på mental bearbetning just nu, so I keep on tellning me, och det rullar frammåt. Tror jag i alla fall... Hur som helst, det känns bra nu.

Peace & Kärlek till er alla! <3