Lördag. En dag som ska vara full av roliga händelser. Den enda dagen på veckan som jag är totalt ledig. Varje lördag bör det vara solsken och fågelkvitter hela dagen. Och helst skulle jag vilja ha en live-band som spelade harmonisk musik i bakgrunden av min tillvaro.

Denna lördag - not like that. Regnig. Grå. Högskoleprov. Usch. Men nu var det gjort, tredje gången gillt brukar man säga. Fast i mitt fall syftar jag inte på resultatet utan det faktum att jag faktiskt kom dit. Det var alltså tredje gången jag betalade och första gången jag gjorde det. Japp. That's me - i ett nötskal.
Och inte nog med att jag spenderade hela dagen där, i ett unket klassrum, det gick rent ut sagt åt helvette. Punkt. Allt var totalt fel. Jag tror att jag har ADHD eller någon annan bokstavskombination för
1. jag började filosofera om annat under tiden jag gjorde provet!
2. jag trodde att jag skulle få ett raseriutbrott på det som "höll" i skrivningen. Dom satt och viskade. Och jag satt längst fram, mitt framför dom. Jag var sååå nära att resa mig upp och skrika "håll käften". Men jag la band på mig själv. Vilket är ett gott tecken väl?

Men men, vad är livet utan dom där små gropparna i vägen? Perfekt. Nej, man måste ju lära sig att leva. "Inte få allt serverat på ett silverfat." Men varför inte? Jag skulle inte klaga över silverfatet. Jag skulle till och med nöja mig med ett helt vanligt fat...

AAAA! Jag blir knäpp i huvudet, eller jag tror nog snarare att jag redan är... Hur som helst. Jag kan inte riktigt bestämma mig angående mina semester-planer.
1. Åka till Åre med kompisar v. 3
2. Åka till Björnrike med Papput v.7
3. Åka någon annan stans, bara bort vilken jävla vecka som helst (dock inte när jag har tenta, vore dumt!)

Jag vet inte riktigt hur jag vill göra, eller ens att jag vill. Jag vill inte! Eller jag vill ju. Men jag orkar inte lägga massa energi. Det vore så skönt att ha en personlig assistent (inte för att man är handikappad då) som kunde ta alla sådana här beslut åt mig så att jag istället för att gnälla om detta på min blogg kunde ägna mina dyrbara tid till annat. Så som att ta ett bubbelbad, dricka champagne eller få massage. Nej just det, så ser inte mitt liv ut. Min dyrbara tid skulle bestå av att hinna plugga, jobba eller andas (plus äta och sova om det hinns). Punkt. Fabulous.

Så nu har jag fått (eftersom jag inte har någon assistent) avreagera mig här på min blogg och hoppas att en vision om vad jag ska göra sakta kommer till mig. I väntan på denna ska jag återgå till att läsa den fantastiska boken Microeconomics and behavior. Think happy thoughs... Yay...

Och så måste jag bara tillägga att Andrea inte fattade varför det stod RIP på alla våra filmer i datorn. Hahahaha! Vi har en hel kyrkogård där!

För första gången sedan jag började i skolan har jag skippat en föreläsning! Jag kände helt enkelt inte för det och ansåg att jag var värd en day off. Vilket ändå bara kommer att slå tillbaka på mig själv när jag väl ska tenta-plugga om en vecka... Usch! Hemska tanke!

Men min ursäkt till att hoppa över skolan var för att gå och titta på några av Move It eleverna dansa på Gymnasiemässan. Jag hade nämligen hjälpt till lite med att koreografera en hiphop del vilket alltid är kul att se! Och dom var jätteduktiga, speciellt med tanke på att dom bara hade haft 2 gånger på sig att lära det.

När jag ändå var på mässan så passade jag på att gå runt och kika lite bara för att se vilka skolor som finns nu och kolla vilka som stod i montern till min gamla skola, riktigt nostalgiskt att gå runt där. På min lilla rundvandring hann jag bli stoppad av två personer som tyckte att jag skulle välja just deras gymnasieskola (hahaha!) och på vägen ut från mässan frågade en person mig om jag läser hemspråk i skolan - ääh, jag är svensk. Och aningen för gammal. Men man ska väl ta det som ett positivt tecken numera. Hellre 15 än 30. För då kommer jag kanske att se ut som 25 när jag är 40, inget fel med det!

Nu sitter vi här framför TV'n med varsin dator i knät och mumsar på hemmagjorda wienerbröd som Juan så fint hade gjort när jag var på jobbet. Tänk om man hade sagt det för hundra årsen ,och jag syftar inte på TVn och datorerna för det hade ju bara varit jätteförvirrande, utan det att jag (kvinnan) jobbade och Juan (mannen) bakade. O yes, modern family we are.

Ja, vi är en mysig liten familj: Jag, Juan och Morris! Och just det där med hund är väldigt otippat. Jag har ju alltid gillat tanken på att ha hund, men jag hade inte riktigt tänkt att faktiskt skaffa en. Men när min mamma är i farten går man aldrig säker kring djur. Saken är den att min mamma har liksom lite tagit ut sin barndom på min barndom - på ett bra sätt. Mamma ville alltid ha djur när hon var liten men det ända hon fick va en bitchig katt (och kanske något marsvin, jag minns inte riktigt), hur som helst. Min mamma ville ha hundar, katter, hästar och alla andra söta djur, men tyvärr ansåg mormor att det inte var en bra idé.
Så när jag var ett barn behövde jag inte mer än att tänka ordet "hamster" fören mamma var uppe på språng: "Hörde jag hamster? Jajamensan, det löser vi!" och vips så stod man där med en fullutrustad bur och en lurvig liten krabat utan att veta hur det gick till. Och så har det varit med allt: hamster, marsvin, kanin, katt, hund och till och med häst. Jag har haft 3 egna hästar - utan att vara en riktig häst tjej. Dessutom 4 kaniner, 3 marsvin, 3 hamstrar, 4 katter och 2 hundar, själv (jag tror att det va alla, men jag kan ha glömt någon). Lite knasigt ändå.

Så nu sitter jag här, 20 år gammal, och min mamma köper fortfarande djur till mig. Denna gången blev det Morris och jag måste faktiskt säga - jag vet att man inte ska favorisera - att det var det bästa som min mamma hade kunnat göra :)

Jag kom precis och tänka på en sak som jag måste dela med mig av: Var för använder vi fåglar som slag-ord? "Du är sån jävla chicken", "vilken mes du är", "du har ju IQ som en fiskmås" och så vidare. Stackars fåglar, helt oskyldiga till sådana påhopp! Utan att ens kunna försvara sig. Inte okej!
Men jag tror bara att det beror på en sak: dom kan flyga, det kan inte vi. Så jag tror att mänskligheten är avundsjuk helt enkelt! Klart man måste kasta lite skit på dom då så att de inte överglänser oss!

Nu sitter det och kliar i fingrarna igen. Jag vill, jag vill! Men jag vågar inte...! Tanken är att jag ska tatuera mig (observera "tanken") men varje gång jag kommer nära till att boka en tid eller ens närmar mig studion så får jag panik!

Det första som slår mig är:
"Tänk om det gör så ont att jag svimmar". Det skulle ju för det första bli väldigt pinsamt och för det andra väääldigt dyrt. "Ja fröken Willberg, det blir 17.500:-, du låg ju avdäckad i minst 2 timmar. Åt gången." Sen när jag har överkommit rädslan, insett att det antagligen gör ont men att ingen faktiskt har dött av det (vad jag vet då. Och om du nu vet något - zip it!) så kommer rädsla nummer två:
"Tänk om dom helt missuppfattar mig och gör något jättekonstigt istället!" Jag vet ju att jag ibland kan vara svår att förstå, ibland snubblar jag på ord, säger konstiga saker, osammanhängande och flummiga. "Jag sa ju att jag ville ha en liten ävla, inte siffran elva!!!"

Men förr eller senare så ska jag ta tag i mig själv och bara göra det. Fast inte än då... Kanske imorn... Vi säger så!

Det väl omnämnda fenomenet Facebook har ju som tidigare nämnt sina för- och nackdelar. Visst är det kul att kunna kika in vad gamla klasskompisar gör nu för tiden, hur dom ser ut, vem ifrån den gamla klassen dom är tillsammans med (no names) och så vidare. Fast samtidigt är det lite creepy hur man så himla lätt kan ha koll på folk, man känner sig nästan lite som en offentlig stalker. Man vet allt om alla hela tiden. Vilket innebär att alla också vet allt om mig. Inte för att jag har något att dölja, men ändå...

Men till facebook hör ju också det här med att "vara vän" med folk. På facebook blir man så kallad "vän" så fort man har hälsat och kan personens förnamn och efternamn (eller alternativt dess vänners fullständiga namn), vilket alltså inte kräver att man egentligen är "vänner" på riktigt, utan bara är "facebook-vänner". Same name, BIG differens. Till exempel så har jag för tillfället 596 vänner (vilka jag alla någon gång träffat, jag har faktiskt rensat bort alla okända) men jag skulle ju aldrig för mitt liv säga att jag verkligen HAR nästan 600 vänner. Jag skulle kanske snarare säga runt 50 talet, max.

Hur som helst, eftersom facebook är en sådan öppen sida för "vänskap" så kan du lätt veta att när du har blivit borttagen som vän där, eller om någon ignorerar din vänförfrågan (om det nu är så att ni faktiskt har träffats och pratat) så står du på den personens svartlista över folk att hata.

Tydligen har jag kvalificerat mig för ett fåtal, men ändå nämnvärda sådana. Och detta till och med av en person som när jag träffar henne (ja, of course, en brud) är så "jättetrevlig"? Jag hade ju kunnat förstå det om hon nu inte ville prata med mig i verkliga livet, men om man orkar vara fejk när man ses, hur kan det vara så jävla svårt att ha någon på Fejk-book? Man undrar ju helt enkelt hur det kan bli så. Som tur är så gav hon mig tillräckligt mycket information om sitt beteende att jag nu kunde skriva ett litet blogginlägg om denna incident. Tack du konstiga människa.

Hur som helst, lite tankar och funderingar kring folksbeteenden. Nu ska jag snart packa ihop och dra till skolan!
Peace & Ha en skön dag alla kära Facebook-lovers.

Så sitter man hemma bänkad framför TVn en måndags förmiddag innan skolan. Prime time! SVT visar riksmötet, 4an visar efter 10 med Malou (vilket just idag inte alls passade mitt behov), 3an visar Days of our lives och 5an visar 7th heaven (alltid lika "korrekt"). Booooring... Jag orkar inte! Varför måste dom visa sådana här hemska serier, inte konstigt att folk som är sjukskrivna eller mammalediga blir deprimerade av att vara hemma. Jag tycker helt enkelt att regeringen borde satsa lite pengar på komediserier som sänds på förmiddagarna helt enkelt! Det skulle nog lösa många problem...

Hur som helst, nu ska jag återgå till mitt liv av tråkiga serier (just nu Tyra Banks show. OMG! hon är så "full of her self", hon har bjudit in sin "beundrare" Bow Wow och läser upp hans Twitter om henne! "Tyra, your so beautiful". Lite pinsamt... erhm...) och kanske om en liten stund ta tag i mig själv och stänga av TVn och get dressed for success - wohoooo!

Puss och kram!

Ny dag, nya klasser och ÄNTLIGEN har jag tagit tag i mig själv och tränat! Woop woop! Numera har jag lagt housen på en hylla inte allt för långt bort, men på behagligt viloläge och för tillfället ägnar jag min lilla träningstid till hiphop istället! Vilket känns så skönt! Dock känns det lite ovant, men ändå så befriande. Och jag har tänkt att hålla det på den nivån: helt ångestfritt och smooth.

Så nu är jag hemma och tar det lugnt. Mitt illamående från gårdagen har precis lagt sig så nu har jag ätit 5 chokladbollar till (det var dom sista, så jag kunde inte äta så många att jag skulle kunna börja må dåligt, men jag kom dock på mig själv med att sitta och äta pärlsockret som låg på tallriken, det är liksom inte ens gott!)

Och Morris har tappat sina framtänder (på tal om att äta för mycket socker) vilket ser sjukt roligt ut! Haha! Han ser ju inte precis så skräckinjagande ut nu. Inte för att han gjorde det innan, men ändå, då kunde han ju ändå gör lite skada!

Annars vet jag inte om jag har så mycket mer att berätta. Har inte ens något roligt att dissa. OMG! Min bitterhet börja sina framför ögonen på mig - Oh nooo! Jag måste.. hitta... något... nuu... pust. Fuck it. Kommer inte på något, shit va besviken jag blir på mig själv! Men do not fear, i will be back!

Peace out & löööööv!

Jag har ett litet problem: jag kan inte sluta äta. Vilket inte låter som ett problem utan snarare som något bra, men till saken hör att jag kan inte sluta äta saker fören jag är på gränsen till att spy. Som nu: vi gjorde chokladbollar. Dom första 5 var "mmm", men sen börjar det liksom avta och jag äter på rutin. Varje gång jag har ätit en till tänker jag "nej, nu får det vara nog" men ändå, som om min hand och min mun hade ett eget sammanlänkat liv utanför min hjärna, så stoppar jag i mig 5 till! Jag tänker liksom "Nooooooooooo" hela vägen som min hand färdas från tallriken upp till min mun och när den kommer fram är det bara att gapa, tugga och svälja. Jupp, tough shit. Jag måste helt seriöst ställa bort tallriken/skålen lååångt bort för att kunna motstå. Det måste liksom vara så långt borta så att det "inte är värt besväret" (vilket man tycker att illamående borde vara nog med anledning att avstå) att hämta tillbaka den eller ta en godbit till..

De ända två anledningarna till att jag inte är tjock, för resultatet av att äta för mycket skit blir ju ofta det, är
1. jag rör på mig mycket, dansar, hoppar runt och sånt och 2. jag föredrar frukt & grönsaker framför godis. Det enda problem som kavrstår är att jag fortfarande inte kan kontrollera mitt intag, men resultatet av att äta detta är inte riktigt lika allvarligt som att trycka i sig ett kilo godis. Och man mår faktiskt inte riktigt lika dåligt efteråt.

Men nu måste jag gå och lägga mig för jag mår lite lätt illa av alla chokladbollar som jag har ätit nu...

Nu har vi haft en släktsammankomst igen, vilket innebär att något av följande har inträffat: någon fyllde år/någon hade gift sig/någon hade dött/någon ville visa upp sitt nya kök som dom har byggt på i 5 år.
Men dagens hedersperson var Alexander, min lillebror (och köket som det lilla bihanget. Man måste ju skryta lite med det man har). Så syskonen börjar bli stora: Klara (4 år) älskar allt som är lila och rosa & Alexander (7 år) älskar allt som är "coolt". Precis som det ska vara. Det är så man vet att dom är normala.
Men det är alltid kul att träffa släkten, trots allt så delar vi ju lite gener och en och annan åsikt. Så det är alltid kul.

Bortsätt ifrån detta lilla happening har det inte hänt så mycket denna helg. Ganska slapp och lite plugg - Indifferenskurvor hit och budgetlinjer dit... Jääjää... (Oooo... hon flashar med orden!!) Men ja, det är ju som sagt så, man får ju skryta med det man har. Vissa har fina saker, jag har fina ord.

Peace och God natt!

Först kommer Juan (självklart, det är ju ändå han som får stanna kvar i sängen om det blir trångt) men på andra plats kommer våran kära lilla vovve. Vi hade verkligen tur som fick just denna lilla krabat för han passar så bra in i våra liv. Men som alla andra så har han sina lite smått konstiga saker för sig.

1. Han favorit leksak är en gammal Coca Cola flaska, han har ju bra smak för vilket märke det ska vara på läsken, men hur som helst, den är hans ultimata favorit.

2. Han älskar att sova i sin korg, inget konstigt med det kan man ju tycka. Men jag kanske borde definiera lite bättre: han gillar att sova med en kroppsdel i korgen och en utanför. Dvs. rumpan inne och överkroppen hängandes utanför, eller tvärtom.

3. Detta är en viktiga punkten.
Varje gång han går in till grannen, där hans bästa kompis Mini (en Griffon) bor, snor han alltid massa leksaker med sig! Och hur många gånger jag än berättar för honom att man ska behandla andra som man vill bli behandlad själv, så fortsätter han. "Tänk som Mini tog dina leksaker, skulle du bli glad då?". Efter ett långt snack om detta med tillrättavisning och tillbakalämning av tuggben till grannen så händer detta: Mitt busskort försvinner mystiskt! Och om jag skulle varit i mina sinnesfulla bruk (som jag var när jag var 7 år och skyllde på att min katt hade ätit upp all glass i frysen när mamma blev arg över att den va slut) så borde jag misstänkt att något inte stod rätt till. Men istället för att misstänka något antog jag att jag hade tappat bort det och gick istället och köpte mig ett nytt. Men som det gamla talesättet säger "man kan inte lära en gammal hund sitta" så borde synonymen vara "man kan inte lära ny hund att sluta stjäla". För mitt i hundkorgen, lite fint söndergnagat i kanten, låg mitt månadskort.
Så kontentan av det hela är: Min hund är kleptoman.

!

Som rubriken säger har jag varit busy med att leva, så bloggen har fått ligga i viloläge. Att jobba och plugga heltid samt spendera tid med nära och kära (mest min älskling och min hund) tar tid, det finns liksom inte så många timmar kvar på dygnet att utnyttja. Om jag inte hoppar över att sova då. Men det vill jag inte... Eller dom i min omgivning skulle nog inte uppskatta om jag gjorde det, dom som känner mig vet att jag blir en liten bitch om jag inte får mina sömntimmar. Lite som han i snickers reklamen skulle jag vilja påstå!

Hur som helst, jag råpluggade igår och har lite sovmorgon idag, så helt ur det blå trillade 3 timmar till "övrig-tid-för-mig-själv" ner. Dessa har jag spenderat väl genom att kolla på nyhetsmorgon/efter 10 och äta gröt. Det finns nog inget mer avkopplande än att lyssna på folk som faktiskt har koll på vad dom pratar om. Det som skulle kunna toppa det (alltså när det gäller TV-tittande, jag är inte riktigt så patetisk att jag tycker att det här är det bästa i hela världen, punkt, utan när det kommer till att dega hemma framför Tv'n. Bra, nu var det uträtt) skulle ju vara Grey's Anatomi eller Gossip Girl.

Några andra stora nyheter utöver att mitt liv är fullspäckat men att jag är nöjd ändå tror jag inte jag har.. Om jag kommer på något, vilket jag kommer att göra om cirka 10 minuter när jag har publicerat detta, skriver jag ett nytt, lite mer roligt inlägg. Så over and out!

Och så vill jag bara tillägga att min kära sambo och blivande man är så underbar för tillfället. Han jobbar dubbelt så att jag ska slippa ta studielån, han är en riktigt guldklimp! <3 Och min. So don't you dare... nä, skoja bara... hehe (ond blick).