Respekt
Min livsstil är dans. Dansa. Kolla på dans. Undervisa dans. Leva dans.
Även om jag inte älskar allt med dansvärlden så skulle jag inte för något i hela världen vilja ta bort den ur mitt liv. Även om folk snackar skit, dissar din stil (både dans & kläder, ja, man måste ju vara helt rätt, Kittad eller Unik, pick one!) så finns det ändå ingenting som gör mig mer glad än just dans. Och jag vet att jag inte kan bli miljonär på det, men är inte meningen med livet att man ska göra det som gör
en glad?
Min filosofi är i alla fall sådan. Så, så länge dansen ger mig det lyckorus (och jag kan betala mina räkningar) som det gör nu för tiden, så kommer jag att fortsätta dansa. Dansa, dansa, dansa. Så om folk gör det dom älskar bör man respektera det och stötta dom, fullt ut. Inte fråga om när dom har tänkt att börja plugga, gå vidare med sitt liv, börja jobba seriöst. Det här är mitt liv och jag är seriös med det. Om jag kommer att byta karriär så gör jag det när jag känner att jag är färdig med det jag gör, inte när någon annan vill att jag ska göra det. Så om du visar mig respekt och inte "snackar skit" om mitt liv, kommer jag att respektera det du gör.
Så länge du gör det som gör dig lycklig då... :P
Och det här var inte till någon speciell, för utom om just du känner dig träffad! ;)
Kände bara att jag behövde skriva av mig lite, lätta på tankarna.
På scen med gruppen i Jönköping
Battle med Juan på Soul Step
Jag undervisar i Göteborg
Soul Step i Göteborg
Dans på Kalmars torg i sommaren
Street Show :)
Ett av våra utomhus-jams vid Operan
Jag och Juan dansar i Kungsbacka
Dans på Berg
Lite house-basics med frivilliga elever :)
Vi hittar på en liten kombination :)
Gänget som gjorde föreställningen på Pustervik
Vi var dansande modeller för T-12 :P
På Pustervik :)
En rolig stund i vardagen!
Hoppar på scen med 2 av mina elever!
Min dag :)
Men som sagt, hemgång snart. Så vi passade på att julhandla förra veckan! Vi kör en extra julafton när vi kommer hem, jag menar varför lida en gång om året när man kan göra det två?
Fast vi kör väl kanske inte något jättefirande, vi byter ut (den hemska) julmaten mot lite fika, bangar granen, sångerna, Carola, Kalle anka och går istället direkt på julklapparna. Funkar för mig. Undrar varför man inte gör så varje jul?
Min älskling & jag tar en båttur och kollar på Pingviner! :D
Solnedgång :)
Hoppsan!
På väg ner till havet :)
"Lite finare, lite bättre" (haha)
Nä, men stället är verkligen en plats värd att besöka när man har vägarna förbi i Santiago (som dom flesta av er säkert har väldigt ofta...???) Det är ett stört stort shoppingcenter som har ALLT! Dom har alla märken i egna buktiker (om man känner för att leka snobb) och dom har alla stora "Malls" också (Paris, Falabella mfl. som också har typ alla märken som finns...) så stället i sig skriker överklass, men det är nice för 1. det finns Air Condition! AC är numera det bästa jag vet! Tyvärr så har vi inte råd att installera än i huset här, så vi kör på den mer primitiva lösningen: en fläkt i varje rum. Men det funkar, verkligen bättre än ingenting! När man har 35 grader varmt och är mitt i en storstad så blir man lätt lite desperat och då är fläkten räddningen!
Men hur som helst, tillbaka till shoppingcentret. Det är inte bara det att dom har alla affärer som man kan tänka sig, dom har också det som jag saknar mest i Sverige: STARBUCKS! (Yaaay!) Jag menar, kombinationen av en frappuccino Mocha + Air Condition, livet kan faktiskt inte bli mycket bättre! :D
Idag bestämde jag mig också för att testa något nytt, jag har alltså levt mina nästan 20 år utan att äta en donut och tyckte att idag var dagen för min debut! Nu förstår jag varför amerikanare har så lätt för att blir tjocka och jag är glad att vi inte har så mycket sånt i Sverige, för Mjau va gott det va!
Så idag blev det lite shopping, Juan fick ett par Nike Airmax - riktigt grymma! och jag slösade lite pengar på jeans och annat ovettigt som man känner att man måste ha ibland! :) Men vi har sparat pengar som två desperata ekorrar som tror att dom inte kommer att överleva vintern, så vi får faktiskt slösa med rent samvete!
Peace & Love!
"Chile är ett Ideal: Lång(t) och smal(t)!"
1. Storstaden har ett enormt centrum med oändliga shoppingmöjligheter, det klagar vi inte på!
2. Bara 1,5 timme med buss åt ena hållet ligger havet med milslånga stränder: mjau!
3. 2 timmar åt andra hållet ligger et av världens bästa skidorter: me like!
4. Ca. 6 timmar med buss (om man har tur) ligger Argentina! Ännu ett exotiskt land, aldrig fel.
Så bara några timmar bort och för ca. 150 kr. kommer du över till grannlandet Argentina där det väntar nya äventyr. Jag och Juan bestämde oss för att vi skulle ta en liten tripp dit, men bara över en natt.
Så vi packade väskorna (två små ryggsäckar med det mest nödvändiga) och begav oss iväg på kvällen för att ta en nattbuss. Allting gick ganska smidigt och det tog inte så mycket längre tid än det skulle göra. (Som jag har nämt tidigare är ju Chilenare tidsoptimister och det gäller även ankomsttider, så om det står 6 timmar kan man räkna med 8 osv.)
Men som sagt så åkte vi på kvällen och kom fram klockan 5.30 på morgonen i Mendoza. Självklart var ingenting öppet så vi la oss på varsin bänk med väskorna som kuddar och sussade lite. (Eller jag sova ashårt och Juan, min smarta man, höll sig vaken så vi inte skulle bli rånade). Efter att ha spenderat nästan 2 timmar på bussterminalen bestämde vi oss för att börja röra oss in till stan. Det var bara ett litet problem, vi hade ingen aning om vilket håll det låg åt (och Juan va lite trött så han hade ingen lust att snacka me någon och jag insåg att även om jag visste hur jag skulle fråga så hade jag varit för trött för att ta en vägbeskrivning på spanska) så vi chansade helt enkelt och bara gick åt ett håll som kändes bra, och som också visade sig vara rätt. Så vi kom in till stan, käkade lite fukost, växlade lite pengar och fick ett tips om ett hostell som var bra. Men vi insåg snabbt att Mendoza var en riktig turistort för det låg hotell nästan överallt, så vi gjorde en uppgradering. Vi hittade ett jättemysigt Hotell och checkade in direkt. Allting var jättebra förutom 1 sak: Hissen (där får man för att man är lat, men jag lever på filosofin att jag rör på mig så mycket i övrigt att jag får lov att ta hissen om det finns en). Men som sagt, hissen. Jag tror att det måste ha varit en jälvigt stressig Argentinare som konstruerade den. Dörrarna hetts-stängdes och den gick så snabbt så det kittlades i magen. Å så slutet. Stötdämpare: icke. Det var som så att när du åkte neråt och hissen stannade vek sig knäna och när du åkte upp och den stannade kändes det som om du skulle tryckas upp i taket. Fatta chocken första gången!
(Jag hade lite problem att stå still så bilden blev kanske inte helt perkekt...)
Mendoza i sig var en väldigt mysig stad, inte stressig alls som Santiago. (Ni som klagar på Stockholm: kom inte till Santiago! Risken finns att sinnessjuka uppstår...) Jag gillar storstadspulsen, men det var ändå väldigt skönt att åka iväg. Staden hade massa mysiga restauranger och vi lyxade till det lite båda dagarna och beställde precis det vi ville ha. Men tyvärr så är Argentinare ganska tråkiga för dom anser det vara viktigt med sömn - jag älskar att sova, men det finns ju gränser. Affärerna öppnade klockan 10 (typ, dom hade inte satt några tider, jag antar att det är för att dom ska kunna komma lite när dom vill utan att få dåligt samvete), sen så stängde dom halv 1 och öppnade inte fören klockan 5, för då skulle dom ha siesta! Seriöst, 4,5 timme, snacka om lååång lunch/sova middag. Och det var inte så att hade öppet så länge på kvällen sen, för dom stängde redan klockan 20.30. Jag är förundrad över hur affärerna går runt för folk där borta...
Lika töntar leka bäst!
Jag och Juan fjantar lite på ett mysigt café :)
På en jättemysig restaurang :)
Men vi bestämde oss ialla fall att en natt räckte för oss. Så vi åkte hem med bussen dagen efter. Vi valde då att ta en som gick på dagen för att resan i sig är värd att se: man åker serpentinvägar över bergen, rätt nice faktiskt. Men vid gränsen så insåg vi att vi hade valt fel buss. Tydligen så är Argentinare och Chilenare inte så bra vänner och dom har väldigt mycket regler. En banan kan bli jävligt dyr om du har glömt att du har en i väskan för dom har bestämt att frukt, trä, blommor och lite mer saker inte får fraktas hur som helst mellan länder. Så att smuggla äpplen kan bli dyrare än du trott, du kan få böta nästan 100.000 svenska kronor! Inte bara det att du inte får ta in vad som helst, bara för att kom in/ut ur länderna är det en hel dokumenthög som ska fyllas i. Tyvärr så var det en tjej som hade misslyckats med något av detta, jag vet inte om det var bananer eller om det var förfalskade papper, det var svårt att urskilja vad som var teorier och vad som var fakta. I vilket fall som helst fick vi vänta på gränsen i nästan 2 timmar bara för att polisen skulle komma och förhöra henne. Och sen så visade det sig att hon var oskyldig! Om man nu ska vänta så länge så hoppas man ändå (inget mot den stackars tjejen) att det är något vikigt... Men nej då. Dom är bara allmänt paranoida!
Men efter 8,5 timme var vi hemma i Santiago igen, tillbaka till känd mark och vi traskade direkt till bussen och åkte hem, tillbaka till vårat lilla Getto där vi känner oss som hemma! :)
(Min kamera har för tillfället krashat totalt, så bilderna får vänta lite...)
"Jag döper dig till Lilla"
Och jag skojar inte när jag säger att nästan alla kallar dig för ditt smeknamn. Till och med när du är och handlar kan folk istället för att tilltala dig med "Öh, du" (som dom gör i Sverige) eller den fina chilenska-formen "Señorita" (som är den korrekta termen för det jag är här) få för sig för att kalla dig för "Flaca". Så mobbning, som vi kallar det i Sverige, existerar inte här. Du blir uppväxt med vetskap om dina "fläckar". Går du lite konstigt kan du bli kallad träben, men folk här tar inte illa upp. Är du tjock så kallas du för "Tjockis".
Tänk om det hade varit så hemma! Vad det skulle underlätta mycket för det pryda svenska samhälle där man inte får säga något som någon kan bli ledsen över. För hade vi haft det så här så skulle inte den lilla tjockisen brytt sig om när någon kallade henne för tjock, eller kille med glasögon bli ledsen om han kallades för glasögonorm. Dom skulle bara ryckt lite axlarna och fortsatt leka.
Något annat som är lite lustigt för Chilenare är att om du inte har något speciellt smeknamn som är jättetydligt kallar alla varandra för "mi niñja" (mitt barn). Det är ju en sak när dom kallar mig för det, jag är ju trots allt knappt 20 år gammal, men det komiska är när man ser två tanter gå och prata med varandra och den ena som säkert är max 1 år äldre kallar den andra för "mitt barn" & den andra svarar med tilltalet "tía" (faster/moster).
Konsten att längta efter havregrynsgröt
Men som sagt har jag inte så lång tid kvar och jag har troligtvis (inte förhoppningsvis) hela livet att leva i Sverige. Så jag ska NJUTA! För sen när man väl kommer hem så kommer det vara "skönt att vara hemma" i max 2 veckor. Sen kommer allt att bli "vardag" igen och gröten med äppelmos kommer inte att vara en "lyx" längre. (Hur det nu kan anses som en lyx nu är ett mysterium även för mig själv). Här har jag ett liv som jag bara kan ha max 2 månader om året, ett liv där man inte behöver tänka på vad saker kostar, man behöver inte springa till jobbet, man har ingenting som man måste göra, helt enkelt: ett stressfritt liv. (Ett liv min pappa borde prova, jag tror det skulle vara nyttigt för honom, tyvärr så är han flygrädd, så hit skulle han nog inte komma. Och om han väl skulle ta sig hit skulle säkert hans jobb flytta med, dom kan tydligen inte överleva utan honom. Så tyvärr, min pappa är ett fall av kronisk stress. Men han överlever nog! en totalt onödig utläggning, men så blir det ibland)
Så som sagt, nu lägger jag mina drömmar efter gröt på hyllan i 17 dagar till medans jag njuter av allt annat som finns här.
Peace & Love till alla er där hemma!
Tillbaka i Huvudstaden
Allt är jätteskönt här i Santiago, men värmen kan bli lite påfrestande ibland. Det är över 30 grader varje dag, till skillnad från kusten där det är ca. 20-25. Men huvudstaden ligger i en dal, mellan sjukligt höga berg (bla Anderna) så stilla havets sköna brisar når inte riktigt hela vägen fram.
Men vistelsen här i Santiago får ett litet avbrott av en mini-tripp till Argentina (Mendoza). Vi åker dit på natten till måndag och kommer hem på onsdag, tidigt. Vi åker på nätterna, så vi kommer att ha 2 hela dagar i Argentina, alltså bara 1 natt. Men det räcker för oss. Vi ska bara dit för att shoppa lite. Jag ska bland annat kolla på en sadel åt min mamma. Alltså inte åt min mamma, åt hennes häst... Men ni förstår.
Algarrobo, stället som har "Det"
Denna gången när vi åkte till Algarrobo bestämde vi oss för att hyra en stuga. Vi blev tipsade om att hyra av en kompis till Yoni (Juans pappa). Vi fick stället för bara 15000 pesos/natt (motsvarar typ 170 kr.) och vi bestämde oss för att stanna 3 nätter.
Första dagen begav vi oss ner till stranden och bestämde oss för att träna lite akrobatik/styrka/smidighet i solen. Det var superkul, men aningen uttröttande! Så vi gick ner för att svalka av oss och doppa fötterna. Men havet här i Chile är inte riktigt att räkna med så resultatet blev istället ett helkroppsbad och en panikslagen Johanna. När jag väl hade lyckats kravla mig upp ur vattnet (med hjälp av Juan) vred vi oss av skratt. För min del var det nog mer ett skratt av lättnad blandat med shock, medans Juan skrattade åt min panikattack! Det var då jag insåg varför det står "förbjudet att bada" & "strand, ej för bad". Som tur är kan man bada, fast lite längre bort på stranden där vattnet dämpas av några klippor!
Den andra dagen begav vi oss ut på en promenad längs stranden och upp på klipporna. Vi klättrade som två tokiga barn utan några som helst begränsningar. (kanske mest för Juans del, men jag gjorde mitt bästa genom att inte titta ner eller tänka "nu dör jag" eller "om jag trillar ner här så dör jag") Vi hade ju trots allt tränat dagen innan så jag kände av träningsvärken i benen en hel del och jag var lite skakis då och då. Väl framme la vi oss och solade på en klippa och pratade om livet; helt perfekt! :)
Nästan framme nu...
He made it! (Nu kan båda andas ut)
Ett litet djuriskt besök!
(Han är lite suddig dock, kameran är och han kom inte riktigt överens. Jag skulle vilja påstå att han inte är så fotogenique...)
Men vi vandrade runt en stund på Zoo:et och såg diverse lejon, lamor, björnar, papegojor; jättesöta allihop! Sen drog kvällens "shower" igång: några indiener sprang runt och blev jagade av några cowboys, ett "country"-band spelade (vi tror att dom sjöng på engelska men det var ytterst svårt att urskilja, det lät mest som yiihaa, wowowo, yeeeaaah, gooooo, lalalala), lite längre bort hade dom något som skulle föreställa någon typ av ritual, en kvinna som sjöng (jävligt grymt, dock på något obegripligt språk), en man som spelade på en stor flöjt och en kille som gonglerade med några eldstavar. Allting var bra, men man hade nog uppskattade det mer om dom inte hade hypat upp det så mycket innan: VÄÄÄRSTA showerna... men det är väl så det fungerar här. Jag är van vid överdrifter (har en mamma som har gjort mig väldigt van på just den punkten, inget illa, hon bara överdriver om väder och andra världsliga saker! ;P) men ingen svensk slår en chilenare när det kommer till punkten: Överdrift. Så tom jag blev förvånad.
Klockan började närma sig halv tio och det började mörkna och det uppstod vissa problem att se alla djur, men vi hade fortfarande kul och alla väntade spänt på när man skulle få mata djuren! Ungifär 5 minuter innan den utlovade tiden för matningen var insåg vi att man inte skulle få mata dom, utan titta på när dom blev matade! En liten miss i informationen och ack så fel det kan bli...
Efter denna lilla besvikelse, men ändå nöjda med besöket bestämde vi oss för att bege oss hemåt. Så vi begav oss bort till pendelstationen för att ta nästa tåg. Det var då vi blev upplysta om att tågen hade slutat gå för ca. 1 timma sen och vi blev istället hänvisade till att ta en buss. Det enda lilla problemet var bara att det inte fanns någon busshållplats där vi var, eller någonstans i närheten... Så vi fick köra den Chilenska stilen; ställa oss vid motorvägskanten och vifta in en buss! Efter typ 10 dissar av förbikörande bussar stannade tillslut en, dock 100 meter längre bort, så det var bara att kuta och hoppas på att alla skulle hinna fram.
Så efter lite mer än 1 timme var vi hemma igen, hela och säkra, men hungriga och trötta: Fast vi hade haft kul! Vad man en gör blir det alltid ett äventyr i det här landet! :)
Leche betyder Mjölk!
Så vi tvättade henne, strödde på lössmedel, matade henne och fixade en sovplats.
Jag kollade direkt upp på internet vad det skulle kosta att ta hem henne och där dog drömmen om att kissen skulle bo hos oss i Sverige. Chile är tydligen inte med på listan över länder med "Rabies kontroll", så för att ta hem henne skulle hon behöva ta minst 2 rabiessprutor som ska tas med 120 dagars mellanrum, mängder andra vacciantioner & intyg + 120 dagar i karantän! Så tyvärr så får vår lilla bebis stanna kvar här i Chile när vi åker hem. Men som tur är så har familjen här lovat att ta hand om henne, så det känns ändå helt okej.
Vi försökte i alla fall...
Vi packade väskorna, drog till bussterminalen på morgonen och på plats bokade vi våra biljetter till sommarstaden. Chilenare är bra på väldigt många sätt, men en liten nackdel som alla har gemensamt är "tidsoptimism", denna sjukdom... Detta gällde självklart också den trevliga mannen som bokade våra bussbiljetter. Han ansåg att det inte var några som helst problem att boka in oss på "nästa avgående buss" som skulle gå från andra sidan terminalen om ca. 4 minuter. Och för två förvirrade turister som oss skulle det ju verkligen inte vara några problem att hinna!? Efter att ha sprungit runt hela stationen (inklusive dom ställerna man tydligen inte fick springa på, typ bussvägen) kom vi i alla fall fram till hållplats 13 och hann precis med bussen.
Två timmar senare var vi framme i Valparaiso och bestämde oss för att chansa och gå mot hostellet. Efter att ha frågat minst 4 personer, var av en trevlig polis och en mindre trevlig man som gav svaret "är du blind eller?" kom vi fram till vårat mysiga hostel. Vi dumpade bagaget och drog ner mot hamnen. Där satte vi oss och chillade en stund, gick och åt en liten matbit på ett café och sedan tog vi en liten båttur som visade hela Valparaiso & Viña del mar.
Efter att ha rest så mycket under dagen bestämde vi att det fick vara allt för idag så skulle vi ta resten - Nerudas hus, graffiti-konsten, museumen & stranden - dom andra två dagarna. Tyvärr så blev det aldrig av...
Nu var det Juans tur att bli sjuk. Tydligen så hade jag smittat honom. Så dag 2 blev vi liggande inne och kollade på diverse olika krimial- & komediserier och dag 3 ville Juan åka hem så snart som möjligt. Så vi gav oss av från vårat äventyr med endast ett kort som minne.
Men men, vi försökte i alla fall! Och vi ger inte upp än :D
Chile - sommar mitt i vintern!
Vi åke från Sverige en väldigt solig dag, men också jävligt kall dag (vilket enligt mig sänker värdet på solens pluspoäng katastrofalt mycket). Vi spenderade 24 timmar på 3 olika plan inklusive mellanlandningar i Frankfurt (Tyskland) och Sao Paulo (Brasilien) innan vi kom fram till destinationen: Santiago, hemstaden till Juans familj!
När vi kom fram blev det kramkalas direkt - Juan hade inte träffat familjen på över 3 år. Jag å andra sidan hade bara träffat hans bror Gustavo tidigare så jag var lite nervös i början. Men det tog typ 3 sekunder så var det över och jag kände mig genast som en del i familjen!
På grund av jetlagen och värmeomställningen blev dom första dagarna ganska förvirrade för min del och det är mest ett suddigt blurr... Men efter några dagar var jag och min kropp inställda på Chile-tid och det var dax att se sig om vad landet hade att erbjuda.
Så vi besämde oss för att ta en sväng förbi huvudstadens djurpark, som ligger mitt i centrum på ett berg.
På bilden är vi påväg till djurparken och stannade framför en staty som tydligen var väldigt speciell = värd att ta kort på! :D
Uppe på berget och njuter av utsikten!
En staty mitt i sköna centrum :)
På stranden i Algarrobo
På en liten promenad i Algarrobo
Julafton!
Älsklingen min :)
En nöjd Johanna! :)
Tvåtusentio är äntligen här!
Ja, nu har nyår varit, 2009 är borta och in kom 2010 - året som ska bli det bästa hittills!
Jag är inte den som binder upp mig med nyårslöften, jag hatar att misslyckas så jag anser att det är onödigt med löften som bara tynger ner än! Jag mår i alla fall bättre utan dom. Hur som helst, detta året gjorde jag ett litet undantag. Jag gav kärleken mitt hjärta och lovade att för alltid vara med honom (vilket kanske inte går under kategorin "Nyårslöften", men ändå) - jag och Juan förlovade oss! Kan man få ett bättre avslut på året? Nej, jag tror verkligen inte det! Han friade till mig kl. 23.45 den 31/1-09 (bara för att vara på det klara, så att även dom som förlorade nästan alla hjärnceller i nyårsfyllan ska slippa förvirring) och det var så romatiskt! Både champagnen och kärleken bubblade över!
Tyvärr så blev det ett ganska kort firande för min skull. Kl. 01.15 insåg jag att jag hade fått någon typ av influensa liknade sak och infirande av det nya året utbyttes med en sömnlös natt bredvid toaletten... mindre roligt skulle jag vilja påstå.
Förutom den mindre lyckade början har jag ändå förhoppningar om att detta år kommer att bli ett som är värt att minnas. På listan över saker som ska göras under året hittar vi: Träna med gruppen (Origami Souls - Urban Dance Company, som nu också har en ny medlem som är väldigt välkommen!), Sätta upp våran föreställning "Symbios" i Göteborg, Kungsbacka och Stockholms traktern, Sälja föreställningen till hösten, Jobba med mina underbara elever i både Göteborg och Kungsbacka, Så man skulle helt enkelt kunna säga att året går i Dansens anda!
Där emellan ska det året också ägnas åt kärleken Juan och våran lägenhet. Vi funderar på att öka ut familjen lite, vi tänkte börja med en mus och en guldfisk! Men innan någonting av det här händer så ska jag först resa runt lite här i Chile, där jag för tillfället håller hus. Vi ska redan imorgon på en 3 dagars tripp till Valparaiso. Där efter blir det en dryg vecka i södra Chile: varma källor, vattenfall och mineralfloder. Efter denna lilla tripp blir det en sväng till Argentina för att sedan återvända till Santiago och fira min 20 års dag, Tamaras - Juans systerdotters - 8 års dag och Alecias - Juans andra systerdotters - dop! Juan ska bli Gudfar för andra gången :) Jag har verkligen en toppen kille!
Så som sagt: Jag har goda förhoppingar om 2010. Det känns riktigt bra!