Tjugofemte. Löning! Äntligen känner man sig lite mer på benen igen (yay!). Även om jag kanske inte har någon topplön, känner mig mig ändå väldigt nöjd när pengarna trillar in. Bara tanken på att kontot helt plötsligt ökar med x-antal kronor är fascinerande. Jag hade nästan - som alla andra månader - börjat vänja mig vid tanken på att beloppet sakta men säkert minskar och minskar... Men också denna månaden överlevde jag och sparkontot är ännu inte allt för utplockat.

Självklart, när man får pengarna så blir man ju lite sugen på att shoppa loss. Allt man har kollat på under dom senaste veckorna är nu inte längre omöjligt att köpa - vilket är totalt livsfarligt!!!
Om det hade varit jag för 2 år sen hade jag shoppat alla kläder jag velat ha och lämnat en liten summa på någon tusenlapp åt sitt eget öde (vilket lite för ofta blev fika & fest). Men numera är jag en "förnuftig" flicka - för det mesta. I alla fall när det kommer till ekonomi. Mitt motto är - betala alla (jävla) räkningar & ta ut pengar till mat först - sen spara - sen spendera lite, om jag vågar.

Det är så himla lätt att hamna i fällan: "men-bara-den". Ni vet. "Den kostade ju bara 129:-", "Åh, REA! Nu kostar den bara 499:-" osv. För det var jag i ett nötskal förut och jag gör mitt bästa för att inte hamna där igen. Men det är ett evigt krig mot mig själv varje månad. Den ena rösten säger "Jooo, jag viiiiiill!" (som en trotsig liten 5-åring), den andra rösten säger "Nej Johanna, du behöver inte den nu..." (som den vuxna kvinna jag tydligen är, eller i alla fall på papper). För det mesta brukar den sistnämnda trots all förmodan faktiskt vinna striden, för den spelar fult - den spelar på mitt samvete. Och jag gillar inte att smutsa ner det, faktiskt!
Men självklart händer det ju att 5-åringen gnäller så mycket att jag inte klarar av att stå emot och jag ger då med mig, men inte allt för ofta...

Men nu ska jag "fönster-shoppa" lite på internet, för titta har ju aldrig skadat någons plånbok! (Fast man vet ju aldrig på mig, jag kanske råkar trycka på "köp" och får hem något helt otippat i brevlådan, det skulle ju inte vara första gången precis...)

Och btw, det var en metafor/liknelse med rösterna! Jag är varken mentalt störd eller lider av personlighetsklyvning! (bara så vi har det uträtt! :P)