Jag och Juan diskuterade just detta begrepp idag (40-års kris, medelålderskris, whatever. same same)  och vi har kommit fram till att detta ord skapades av folk som själva inte har passerat till åldern 40 eller dom som har gjort det men känner sig misslyckade. Vi ska ta ett väldigt typiskt exempel:

1. En man (oftast) blir lite äldre, tittar sig i spegeln och inser att hans kropp inte fungerar som en 15 årings längre ( det vill säga, maten fastnar på kroppen istället för att åka rakt igenom och lämna endast senor kvar som täcke över skelettet som den gjorde förr). Han börjar träna och fixar till sig lite, för det är ju trots allt inget bullshit i att det är hälsosamt att träna (believe me). Då har han fått en kris bara för att han ändrar sitt levnadssätt lite grann, ehh vaa? Klart man ändras, man blir ju äldre. Och smartare för hoppningsvis.

2. Samma man har sedan länge drömt om att köpa sig en sportbil. Men han har inte precis haft råd med det tidigare. Studielånen täcker inte precis kostnaderna. Men när han är runt 40 känner han att ekonomin klarar av det. Är det då konstigt att han går och köper sig den just då? Han har ju alltid velat ha den? Varför ska det vara ett tecken på en kris? Det är ju ett tecken på ett sunt förnuft eftersom han inte har skaffat den tidigare, utan när han har en stabil inkomst.

Så, som sagt. Dessa uttryck, som jag så själv ofta använt, är till för folk som inte förstår, folk som inte vill förstå och folk som inte kan unna andra välgång i livet. Lev era egna liv och sluta bry sig så mycket om alla andras.
Kan vi inte bara sluta spela Svenssons och chilla lite?