Jag tjockat mig igen (jag gjorde det igår också). Det började såhär: Jag och Andrea träffades hemma hos mig och fick för oss att baka en kaka - á la extra allt. Eller snarare extra choklad (endast för tjockisar). Det var alltså en kladdkaka med chokladkross och choklad glasyr. Himmelskt god med ack så onyttigt. Min kropp skrek i protest att sluta, men handen vägrade lyda och fortsatte att forsla in kakan i munnen, jag kunde inte hjälpa det! Jag var helt chanslös!

För att undvika dessa komplikationer kanske man bör baka något mer nyttigt. Utan choklad. Socker. Smör. Florsocker. Choklad. Choklad... Men det går inte. För på just den punkten lackar min disciplin något enormt - choklad är oemotståndligt! Jag tror att choklad är guds ultimata test på hur väl vi kan lägga band på oss själva! I själva verket var det inte ett äpple Eva åt, utan en Marabou Chokladkaka som gjorde att vi människor är evigt straffade.

Så till mitt försvar är det inte så att jag har bestämt att inte motså chokladens kraft, utan det är helt enkelt något jag inte kan rå för. Det är en kraft ovanför min mänsklighet som avgör. Jag är ämnad (och lyckligt straffad) att äta choklad!