Finns det något mer perfekt avslut på dagen än ett maxat So You Think You Can Dance-avsnitt? Jag kan nog inte tänka mig det. Detta program har alla kvalitéer som behövs - man skrattar lite, fäller några tårar, får gåshud över hela kroppen och inser att man själv har myyycket kvar att lära. Och att man antagligen borde satsa på modernt om man vill komma lite längre än undervisning här i livet. Så det är nog steg 2. Frågan är bara när man kommer just dit...? För en sak har jag lärt mig när det kommer till detta yrke - man ska aldrig vara nöjd! Man kan vara nöjd med det man har ådstakommit, men aldrig vara nöjd = inte anstränga sig mer.

Har man redan kommit en bit på vägen (som jag har) så känns det ju ganska dumt att sluta. Har man kommit från 0 till 1 har man ju redan bevisat för sig själv att det går att ta sig längre framåt. Så då är det bara att fortsätta i samma riktning. För ingenting är omöjligt (okej, om det totalt inte gå från början så kanske man ska välja en annan väg, vad det än handlar om), men i alla fall - Ingenting är omöjligt så länge man är villig att ge det lilla extra som krävs! Man kan göra precis allt som man vill, bara man vill tillräckligt mycket. Och har en del tålamod.

Jag tror just det sistnämnda är det som skiljer oss åt, dom som kommer till nästa steg och dom som står kvar. Det handlar om tålamod. Att ge upp innnan man är klar påverkar inte bara just det man ger upp, utan en själv som person. Jag tycker, och tror, att det är viktigt för en själv att verkligen bevisa för sig själv att man kan göra det man vill, klara sina mål.

Så ett litet tips (här i slutet av min blogg-session, rena terapin) är att sikta högt, men inte åt helvette. Alltså rimligt, men inte för lätt. Precis bortom den punkten som man tror är lagom. Där är det perfekt!