Jag har en väldigt dum egenskap, som jag tror att majoriteten av resterande medmänniskor också har - att döma vid första anblicken av en person. Man dömer på hur folk ser ut, vad dom har på sig, hur dom pratar och vad dom håller på med, alltså på allt som man kan urskilja vid första ögonkastet som man slänger på någon. Och tydligen så utstrålar jag att vara en bra lyssnare då folk verkar vilja öppna sina hjärtan för mig - fråga mig inte varför, jag skulle nog mer kategorisera mig (av ytan att döma) som en slapp person som inte verkar bry sig om vad någon tycker (vilket inte stämmer, men alltså en ytlig analys). Bara idag kom det fram en kvinna i 40-års åldern och bara började prata med mig och till det konstiga hör att hon var varken dement eller psykiskt störd - eller iaf inte märkbart.
Hur som helst fick hon för sig att berätta sin livshistoria för mig...

Och det är inte första gången det händer. Men man ska väl inte klaga, tänk om det hade varit tvärtom - att ingen ville prata med mig, inte ens när man tilltalade dom... Brr.. hemska tanke!
Fast det kanske helt enkelt är så att dom tycker synd om mig, jag kanske ser alldeles mobbad och hjälplös ut så att dom känner att "den stackarn måste ju få någon typ av social kontakt". Förhoppningsvis inte.
Sen har vi alternativ nummer 3 - jag känner dom sedan tidigare men känner som vanligt inte igen dom. Vilket inte känns som ett helt orimligt alternativ...

Men som vanligt så ska man ju alltid skylla på någon, så jag skyller på dom!  Peace out!