Jajamensan, imorgon gäller det! Sista veckan och påtittning på Akrobatiken (kul att det händer mycket mer i livet som man kan lägga vikt på men just detta gör mig nervös). Imorn ska jag alltså lyckas att få mina barn till att göra vad dom ska samtidigt som jag har 20 föräldrar som stirrar på mig och betraktar min allra minsta rörelse - jag måste imponera på föräldrarna men också visa att barnen här lärt sig något! Jag är helt seriöst nervös, kanske blir värsta fail! Så länge ingen börjar gråta eller bryter några ben så är det nog ganska lugnt.

Men med tanke på att föräldrarna som var och tittade på våran Musikallägers-uppvisning såg lagom roade ut - dom hade ju förväntat sig att vi skulle lära 12 stycken 8-11 åringar en hel musikal på 3 dagar. Troligt. Så dom här föräldrarna kommer väl förvänta sig att lilla Ida, 6 år, efter en termin i min akrobatikgrupp gör en framåtvolt med skruv. Ack vad besvikna dom kommer att bli.

Det är ganska roligt med det här med barn-föräldrar relationer. Vissa förväntar sig ingenting av sina barn (oftast dom som redan har 3 barn och insett att risken för att någon av dom ska bli fotbollsproffs när om är 8 år inte är så troligt) medans andra helt seriöst förväntar sig att en 7-åring ska kunna ta en avancerad balettklass och klara av det.
Sen finns det dom föräldrar som tänker att om sina barn inte vill göra det så kan dom göra det åt dom istället (det vill säga dom bortskämda).

Jag tror att jag själv hade föräldrar - okej har, dom lever, men jag är inte 8 år längre, det va det jag syftade på, hur som helst - som hade ganska höga förväntningar. Jag fick trots allt mina syskon när jag var 13 år gammal, så jag var liksom "test"-barnet. Ni vet, det som dom lite halvt misslyckas med så att dom vet vad dom ska göra annorlunda till nästa gång! Men det blev ju rätt bra ändå (ser vi klart och tydligt =D).

Och Mamma, inga inlägg om frågor om jag tycker att jag har haft en dåligt uppfostran och allt sånt, för jag tycker inte det! Så inga frågor ställda tack!

Peace!