Livet är inte rättvist, vilket man lär sig med åldern. Bara för att någon har något kan inte alla ha det. Någon är rik, någon är fattig, någon är snygg, någon är mindre fin, någon har långt hår och jag har inte alls det!

Mitt hår vägrar växa! Och jag har gjort allt för att det ska må bra, men ändå sviker det mig. Det vägrar, går i strejk. Det blir bara så långt som jag har det nu, men sen ger det upp - "nej, jag vill inte mer!"
Och jag tvättar det bara varannan dag, schamponerar 2 gånger och har alltid i hårinpackning (anti-break, till och med!) Jag borstar det väldigt sällan, plattar det nästa aldrig och är allmänt snäll mot det. Men nej, det hjälper inte! Det har till och med gått så långt att jag har hotat det med att raka av alltihop, men det verkar liksom inte bry sig om det heller. Ingen respons alls.

Så i stunden av desperation har jag till och med börjar kolla på vad det kostar med löshår (vilket går totalt emot mina värderingar! Då fattas ju bara en taskig blondering på det så jag jag dödsdömd inför min egen självrespekt)

Men jag har funderat på att permanenta det igen, jag har gjort det två gånger innan vilket i och för sig kan påverka att håret är på såpass dåligt humör. Eller så ska jag kanske göra lite niciga flätor. Någonting måste i alla fall ske!
För tillfället har jag bara hår, HÅR. Det bara är.
Ingen snygg färg
Ingen snygg längd
Ingen snygg frisyr.
Bara hår.

Usch usch. Men vi får väl se vad som händer, det kanske sker ett mirakel inom den närmsta tiden (jag ber för fullt till Leif, min hår gud, jag har döpt honom till det). Och jag hoppas att han hör mina rop på hjälp och gör något åt det. Och nej, jag är inte religiös, bara desperat!

(och om det är lite stavfel i texten, vilket det nästan alltid är, så är det för att jag inte pallar att läsa igenom det jag skriver, det bara ramlar ur mig. Och så får det vara :D)